Göteborgsposten – 9 december 1862, sida 1

läpparne. — Ah, ni förförare, hvart amnade ni er så tidig! i morse, då jag mötte och helsade på er, med en dam vic er sida, i närheten af Prå-auxCleres? Denna fråga var et svar på alla dem som hade blifvit ställda till mig, och nam. net på damen var icke längre en hemliglet för någon. Jag frågar er, sire var det mitt fel att det blef bekant? — Nej, visst icke, sade Frans småleende; men bur slutade affären? — Sire de Marcilly skickade mig en utmaning som jag på ett passande sätt afslog. — Och hvad ursäkt gaf du honom? — Den första som föll mig i sinnet. Jag sade honon att jag icke kunde besluta mig till att döda honom, emedar jag högtidligt svurit hans hustru att gifta mig med henne när hon blef enka. Och skrattsalfvorna fördubblades. Emellertid började den ena efter den andra af Montehenus gäster, som under den brännande solen hela dagen sutit till häst, att gifva vika för den trötthet som är en oundviklig följd af en utan sömn tillbringad natt, synnerligen om den tillbringats framför ett bord, hvars vindunster och ljusrök bidragit till att förvirra hjernorna. Småningom aftog konversationen och endast enstaka ord utbyttes med låg röst. Man hade hunnit till den timma då, huru lysande festen än må hafvå varit, äfven den starkaste känner sig oemotståndligt besegrad af sömnen eller ruset. Endast tvenne af bordsgästerna kunde slutligen motstå den dvala mot hvilken hofmän och damer fåfängt kämpade. Det är Frans som väntar Clotilda.