Göteborgsposten – 9 december 1862, sida 1

sticka sin brodd. Det skulle vara någonting ovanligt intresseväckande att så en svensk litterar udskrift till stånd, under auspicier at så dana män som B. v. Beskow, Elis Malmstrom, Carl Strandberg (Talis Qualis), C. A. Hagberg 0. a., hvilkas snille är erkändt af alla och hvilkas smak utvecklats iden strangaste och gagneligaste sjelfkritik. Sådana namn som dessa hafva en anslående klang och unga producerande talanger skulle se upp till deras dom med den aktning och vördnad, hvarmed man förr såg upp till den blinde sångarfursten Leopold, och de kriticeraude förmågorna skulle först genom dem kunna samlas strän strödda punkter, der deras kratter upplösas i betydelselosa småfragmenter och der landet går miste om ett större gagneligt helt. Det må val vara en sak värd att tänka på; som det nu är kan det ej länge forttara, ty vi stå framför ett naket svalg, der den största fattigdom råder. Det är visserligen sannt, att många arbeten af betydenhet ännu se dagen, men äro ej de flesta af dessa alster af pennor, hvilka vi icke ega rättighet att länge göra anspråk på; och huru betydelselösa, matta, saftlösa är ej storsta delen at de yngres produkter, naturligtvis med ett och annat hedrande undantag såsom en Victor Rydbergs o. n. a. Det börjar likväl vakna en frisk, ny anda på olika häll, och det är väl att antaga, att den älven hos oss skall göra sig märkbar, då tidsanden val hunnit gilva ål sig sma bestämda drag, ur hvilka konstens adepter sedan kunna dana sina mera konkreta verk; men under sådana brytuingsperioder tillhör det de stora andarne att soka rädda hvad iman kau af det -kona och sanna i det förflutna och derigenom gifva åt det vardande prägeln af en betingad utveckling, utan något ologist språng i den stora bevisningen af det skönas eviga tillvaro. Vi föranledas närmast till dessa räsonnementer genom den i föreliggande 35:te del af Svenska Akaddmiens Handlingar inryckta minnesteckning ölver Leopold, som utforts af Beskows lätta och angenäma penna. Beskow har i denna teckning gjort till sin vppgift, att -öka rentvå en af den gamla skolans heroer från de vanställande fläckar, den nyromantiska skolan i sin stridsifver häftat på honom och aw förmå nutiden rikta sig med det goda, sanna och sköna som Leopold alstrat under ett lif, egnadt åt det skönas tjenst; och denna ädla rentvagning har har verkställt genom en liflig skildring al en del af den märkliga särid, som upprorde vår litteratur 1 slutet at forra och i början af detta århundrade. Det tillhör ej oss, att här djertvas företaga en granskning af den vördade författarens med stor sakrikhet och tillgång till ymniga källor utförda monografi af den blinde sängaren; men då han uttalar sin öfvertygelse, att Sverige skulle vunnit vida mera, om den hetsiga striden mellan ,,nya och ,gamla skolan uteblifvit, och förmågorna 1 ro arbetat hvar på sitt håll, tro vi hans fridälskande lynne väl ensidigt dömer 1 saken, ty friktionen är en maktig kraft såväl på det materiela som det audliga området, och då förf. anför som bevis för sig att under lugna tider de största verken uppstått, skulle motsatta sidan kunna säga, att medan stridens röda hane gol sågo genialiska alster dagen, och sjelfva Leopold diktade ju sina skönaste sånger (Virginia) vid sin konungs sida under kriget, lik en forntida bard. Hr Beskows försvar för Leopold och den gustavianska skolan i allmänhet är med särdeles talang utfördt och hållet i en stil, hvilken i behag och afrundning söker sin like, men har, synes det oss, likval en alltför polemisk natur. Vi skulle för den saks skull, han försvarar, velat se honom gifva en mera