Göteborgsposten – 9 december 1862, sida 1

objektiv färg åt sin sramställning, hvarigenon den ovedersägligen skulle ha vunnit, då der deremot nu, i hkhet med Fryxells ÅBidrag till Sveriges Litteratur-Historia, tyckes göra sig till någon del skyldig till samma fel som anhängarne af den skola, han angriper. Den enes upphöjande är ej ovilkorligen den andres nedsättande. Vi anföra som en illustration foljande något besynnerliga sammanställning, hvilken forefaller väl elak i ett sådant verk som detta: I Leopolds, oss veterligen, äldsta brefvexling, som borjades 1774, emellan den adertonårige studenten och den femtonårige Adlersparre, finnes ett bref på knittelvers, hvari den förre på et oöfverträflligt sätt härmar Haquin Bagers skaldekonst. De unga vannerna hade råkats i ett gladt lag hos en gemensam bekant, magister Brantenberg. Leopold blef inneliggande af en hämorrhoidalåkomma, och Adlersparre led af en ref-orm. Knittelversen lyder: Det var nu längesedan jag såg herr löjtnanten, Icke sedan jag stridde så tappert hos Brantenberg. Det svåra vädret har sen hållit oss till hus; Bore har regerat, som hade han haft rus, Och på gudarnes riksdag skall han aldrig försvara, Huru han kuovat så med mina nerver förfara Vegynn nu den runan, som pryda skall min sten, Jag är redan i grafven med mitt ena ben. På min stol får jag ej ro någon timma, Och måste som oftast göra något värre än rimma. Nu ligger jag på sängen matt och utsträckt. Och liknar ett ljus, som håller på att bli utsläckt. Dock kan hr löjtnauten mig utan fara besöka, Min slocknande veke skall ändå inte röka. Farväl! — som sagdt är, besök mig ibland. Min gyllenåder kysser edra ref-ormar på hand. Haquin Leopold. Till denna anekdot bifogar minnesteckningens författare: När en yngre skald (Atterbom) sjöng Aftonrodnan kysser hafsfrun på hand!, var bilden således icke fullkomligt ny. — Denna sammanställning torde saklöst kunnat vara borta. Dock, vi hänvisa läsaren på det varmaste till denna minnesteckning af den ädle Leopold, ty ädel var han alltigenom. Med slösande hand har författaren strött omkring sig intressanta skildringar och anekdoter, så att, oafsedt arbetets obestridligt stora litteraturhistoriska förtjenst, detsamma utgör en särdeles underhållande och angenäm läsning. Vi sättas genom detsamma i tillfalle att kasta en djupare inblick i en del förhållanden hvilka ej kunna vara annat än intresseväckande och det är derfore vi med stor otålighet afvakta författarens utlofvade omständligare skildring at ofta nämnda litterära strid.