Göteborgsposten – 6 december 1862, sida 1

minuter var allt hvitt, träd, ängar och vägar. Jag gick vilse öch blef rädd. Ej det ringaste ljud förnamns; tystnad rådde öfverallt då min fot stötte mot en isskolla. Jag ämnade undvika den och gick åt sidan men sjönk hastigt ned i den mjuka och gyttjiga jorden. — Det var en torfmosse. Jag ropade på bjelp. Om kring mig fanns intet annat än snön som föll i täta flingor och bindrade min röst att höras långt. Jag bad till Gud och jag tänkte på min stackars far. Jag kände mig ständigt sjunka, sakta omärkligt, som om en gnom dragit mig ned till sig i jordens inelfvor. Redan gick det mig upp under armarne när jag hörde hofslagen af en galopperande häst. Ryttaren kom närmare; jag såg honom, men jag kunde icke ropa, utan gjorde blott förtviflade svängningar med armarne Andtligen fick han sigte på mig, böjde sig ned på hästen och flög som en ljungeld fram längsefter gångstigen, tills han kom dit der jag låg. Som örnen hugger sina klori lammet, så grep han mig med sina starka armar och förde mig hastigt derifrån. Jag hörde isen braka och smålla bakom oss. Denne ryttare var hertig Carl af Bourbon, vår herre. VIi stannade först i slottet Chantelle. — Alh, hvilket ädelt och modigt hjerta! utropade Pomperant rörd betraktande sin i skuggan dolda kamrat. — Från denna stund, fortfor Suzanne, var hertigen en Gud för mig... Jag vågade älska honom, jag jordmask jag mjölnaren Jean Lalliers dotter! Han var så modig och så god, så ädel och så vacker! Men jag trodde att det blott var tacksamhet jag kände, och först när hertigen lemnade Chantelle och Moulins för att återvända till Paris insåg jag