Göteborgsposten – 6 december 1862, sida 1

Veckokrönika. Sedan br Winter trån oss borttog si törtidigt komna snö hafva vi baft den allr angenamasto väderlek. Visserligen bar tro sten bitit de ej handskbeklädda händerna, me å andra sidan har den, jemte det atv han för vandlat vära gator och trottoirer till de mes angenåma promenadplatser, äfven tramlocka do skonaste rosor å våra julklappskoperskor vackra kinder och sådana aro dock finare är br Lund-Leibergs eljest utmärkta exposition Förr i uden sanus ej någon dag mer eg nad för dansen än Öscarsdagen, men nu glöm mes den totalt, trots det att vår mest popu lare prins läur kristna alla sina tre söner mec uamnet Oscar. Ejost vill det synas som ou Goteborg, detder 1 sin börsbyggnad rest O. car-astaty, afvon skulle veta aw hedra minner al honom, hvilken man redan 1 lifvet anselt värd att utgöra en af stadens prydnader. — På andra stallen har man battre bevarat minnet af den alsklige Oscar, i det man der hägkommit hans namnsdag genom att man på på densamma förenat sig ull gemensamma nöjen. För öfrigt har under veckan ej ovigtiga tilldragelser egt rum. Vi hafva sålunda hatt ett möte för att i någon mån söka till något naturligt reducera den nu å statens jernvägar tillämpade frakttaxan. Vi ba vidare hatt lörsta representauonen al det tyska operasällskapet, hvarvid en parodi på Verdis bekanta opera Trubadurenupplördes. Visserligen har en annan här utkommande tidning yttrat att utförandet icke var af beskatfenhet att tåla vid en närmare granskning, men krönikeskritvaren kan dock tor sin del icke undgå att egna ett erkännande åt det lyckade -att hvarpå de båda roller utfördes som 1 operan gifves at Maurico och Leonora, Trubaduren stod isynnerhet högt ötver alla de öfriga medspelande, af hvilka åtskilliga togo sina roller alltför allvarsami. Sedan vi under en längre tid, så läng att tillochmed krutet i kanonerna utanför högvakten hunnit bli odugligt, sluppit att oroas af brandsignalsoväsendet, väcktes stadens innevånare slutligen natten ull sistl. usdag af de somntörjagande brandskotten. Faran var lyckligtvis ej stor, och genom friv. brandkarens niuska mellankomst slåcktes den eld som eljest under något bläsvader latt skulle kunnat hota att odelagga en del af Östra Hagas tätt sammanpackade träbyggnader. Eget var alt stadens nylörskrifna angspruta just samma dag hade anländt, men utan att den af någon kunde skötas. Sådant behofdes ej heller, ty de frivillige voro nog för att dämpa eldsvådan. Dock säg man stadens sprutor utrycka till stället, och på en ång bredvid orandpletsen lyste de tvenne senast från England ankomna sprutorna endast genom sim vackra färg. De kommo nemligen aldrig i elden, Afven bergningskåren hastade ut vid brandsigualerna, men hann icke uträtta mera än att sorlora sina båda lyktor, de enda hvilka kåren lär besitta. Förutom dessa små oskyldiga tilldragelser har veckan i allmänhet varit lugn. Man har visserligen kotterivis börjat att behandla kommunala angelägenheterna och uppsätta listor på kandidater till stadsfullmäktige, men intet bråk behofver här uppstå, synnerligast som 1 den eljest folkrika staden Göteborg svårligen lärer finnas mer än jemt det antal, som behöfves. Tidningaroe hafva redan meddelat berättelse om den olycka som träffat hr Elfforss och hans sällskap under deras resa härifrån till Malmö. Scenen då fartygnt törnade mot Hartman lär varit särdeles dramatisk. Hr