Göteborgsposten – 5 december 1862, sida 1

Nu trodde han sig igenkänna Suzanne Lallier i den beklagansvärda som utstött detta skri af barnslig fasa. For att lugna henne, befallde han Pomperant åter fästa facklan vid jerrringen, hvarefter han nalkades buren, med ryggen vänd mot ljuset för att betrakta fången utan att hon skulle kunna urskilja hans drag. Ännu vägde tviflet som en gäckande demon i hertigens hjerna, och med en röst som det var nästan omöjligt att förstå sade han till Ponperaat: — Fråga för mig, ty jag har icke mod dertill. Han gick några steg bort, och i hans ställe närmade sig kaptenen till jernburen. Den fångna höll alltjomnt händerna för ansigtet, och man kunde se huru fötterna darrade under täcket som hon under sömnen haft öfver sig. Pompårant granskade med Sorgfällig uppmärksamhet de trasor hvari bon var höljd; småningom märkte han att det var en pagedrägt och slutligen igenkände han hertigens af Bourbon livre. Han kastade på sin herre en smärtfull blick som visade att äfven han anade något sorgligt. Han mildrade sin sträfva röst så mycket han kunde och sade till den fångna: — Mitt barn, tro icke att vi äro edra fiender. Vi äro hvarken edra fångvaktare, domare eller bödlar. Hon lät sina armar sakta nedfalla och fästade sin sväfvande och oroliga blick på den talande. — Jag tycker om mina fångvaktare, sade hon med rädd ton, när de fylla min kruka. Jag fruktar icke domarena, ty jag har aldrig gjort något ondt. Jag längtar efter mina böd