Göteborgsposten – 5 december 1862, sida 1

den tiden vigtigast för Sverige, att utestäng Polen från unkräktning i Ryssland. Sverig soch Polen voro då dodstiender genom dei dynastiska hätskhet, som rådde mellan frän derna på de resp. tronerna. Polen med Ryes land ull vasall skulle då gifvit dödsstöten a Sverige; Sverige måste derföre ettdera gor Ryssland sig underdånigt eller ock inkräkl: i detsamma så mycket, att Sverige kunde alla händelser twyggt möta det fientliga Po len. Redan nu så ung som han var, utveck lade Gustaf Adolf en grånad diplomats slug het och list. En kanske lycklig ödets skic kelse befriade den svenske konungen från av upptaga den erbjudna ryska kronan, med hvilken han skolat bjuda spetsen åt en högst oviss framtid. Ryssland sönderslets inom sig at partier, och Sverige lyckades med detsamma sluta den mes-t förmånliga fred, i det den utestängde Ryssland från hamnarne vid Östersjön. — Hvar är nu Polen? Om Sverige behosva vi, Gudi vare tack! ej fråga, hvarest det är, men visst är ställningen forändrad. Här äro spåren af den engel, som lustvandrar genom verlden och stjelper troner och reser upp igen, blandar slägterna om hvarandra och lägger tiderna hvarf på hvarf:. Ryska krigets slut kan räknas såsom tidepunkten för gränsen emellan Gustaf Adolfs ungdom och mannaålder. På Sveriges riksdag se vi den nu mognade ärorike monarken och statsmannen uppdraga grundritningen tor Sveriges politiska ställving, med en blick in i ofödda tider. Såsom frukten af den lysande freden i Stolbowa betecknar han Finland, betäckt af Ladoga och af Kexholm samt Nöteborg, och Estland, skyddadt af Narva, Iwanogorod och at Narvafloden. Den torsvarsstyrka han derigenom vunnit emot Östern betraktar han såsom synnerligt god, ty, sager konungen i sitt trontal, thet Wotskepelmi-ke land varder på tre sidor trijat med Österhatvet, Laduga och Peibas sjöar och der det landet fast är med Ryssland, der är det befästadt med väldiga, stora och sumpige moras, som Sveriges och Ryssens land skilja. Kex. holms län eller Carelen befrijar ock Laduga sjön en god del, det andra deraf stöter in på tjällen, der ingen någ en här töra kan. Och synes alltså likasom sjeltva Gud genom vaturen hade i deuna victorie velat befrija oss för vår falske granne, Ryssen. Men denna ställning var atven högst fördelaktig från en annan sida sedd, ty den gaf en öppen väg för Sveriges vapen mät hela norra Ryssland, hvilken väg var af vigt ej blott i strategiskt afseende, men äfven for handeln. Författaren framställer hela vigten af denna åt Sverige härigenom vunna ställning uti des-a sanna och väl tänkta ord. lär var ett dyrbart arf, som Gustaf Adols gal åt esterverlden att bevara. Det är icke utan en sorglig känsla man tänker derpå, ty arfvet är icke bevaradt. Måhända det kunnat bevaras, måhända i tidernas längd icke. Gustaf Adolfs evärdliga förtjenst är den, att han stallde sakerna i det skick, som för hans ud var det riktiga. Framtiden kunde han icke känna, men det hade han beställt, att Sveriges framtid utgick ur hans, ur Gustaf Adolfs tid med bättre utsigter, med starkare medel, än som den tiden hade at sin forntid fått. Men visst hade Gustaf Adolf, på samma gång han gaf Sverige dessa utsigter, dessa medel, också gitvit Sverige en hög uppgilt. Här var fara. Ryssland, bundet, måste sträfva för att springa sina band. Här låg en hel framtid al fiendskap mellan Sverige och Ryssland. Detta uttalar icke Gustaf Adolrt bestämdt, men nog ser man, att han icke blundade för faran. Man ser, att han kände källorna till Rysslands storhet. Peter den stores monarki sväfvar för hans blick, och om