Göteborgsposten – 5 december 1862, sida 1

hade du blott mitt förakt, men denna qvinnas lidande gör er förtjent af mitt hat! Den instängda stack ut sina förtorkade armar mellan stängerna och räckte ut händerna mot den rykande facklan, i hopp att af dess läga kunna hemta någon värme. På ett tecken af prinsen gick kaptenen fram ur skuggan som undanskymt honom, tog facklan och närmade den till fången, hvilken förfärades vid den oväntade åsynen af den främmande och utstötte ett genomträngande skri samt kastade sig tillbaka in i buren med hufvudet dolt emellan armarne. Detta skri skar Carl af Bourbon i hjertat; han trodde sig igenkänna ljudet af en älskad röst. Minnet af en utslocknad kärlek kom honom att för ett ögonblick glömma hans lifs stora intressen, den rebellion som förvirrade hela verlden, som måhända skulle komma hela strömmar af blod att flyta; han glömde sin landsflykt och ruinen af hans egendom. Han blef åter en ung älskande man; han glömde hofintrigerna, kriget, äran, allt, för den qvinna som en gång varit bonom så kär och hvars blotta minne kom hans hjerta att klappa fortare. Han mindes den tid då slottsträdgården i Moulins var hans Ede: Han mindes huru allt annat omkring honom var tyst, och hurn han blott lyssnade till en, som englarnes musik, ljuf och harmonisk röst. Denna röst hade plötsligt tystnat, qvinnan hade försvunnit, och Carl af Bourbon, trött och med krossadt kjerta, hade varit på vippen att gifva vika för konungens enträgna böner och gifta sig med hertiginnan af Angouleme.