Göteborgsposten – 5 december 1862, sida 1

nom feghet till grymhet och det var ick hatet, men rädslan, som vållade, att Johan IL icke unnade sin broder lifvet. Det hela a Johan III:s bild gifver likväl den föreställ ning att han, trots Erik XIV:s misshandling i fävgelset, trots afrättningen på Örbyhus icke var en bård natur, snarare mild, ehurt tillräckligt svag, att af olyckliga intryck låta sig alldeles bortföras ur siv egentliga rikt ning, derjämte uppbrusande i häftig vrede hvilken nära sammanhängde med hogfärden. Den mildare sinnesriktningen torde varit ett arf etter modren, Margaretha Leijonhufvud; utom hos Johan finner man detta anlag hos Gustaf Adolf, hos hvilken man icke kan se, hvarifrån det kommit, om ej man der vill tinna ett exempel, huru själsegenskapernas likhet stundom återkommer i andra led, denna gången genom arf ifrån farmodren till sonsonen. Det häftiga lynnet samt ett visst vällustigt anlag gick igenom hela slägten. — — Sist på k. Gustafs gamla dagar växer den sista telningen af stammen och då, i Carl IX:s natur, har det, som hos bröderne var sönderbrutet, åter gjutit sig tillhopa och Gustal Wasas ande, frisk och färdig, slår ut sin hela kraft i den sista ätteläggen. Carl IX är såsom såge man k. Gustafs vålnad. Och af denna gren utgick Gustaf Adolf såsom Wasaättens mognaste frukt, hos hvilken både tar och farfar ganska tydligt igenkännes och dock är han ett fulländad! original. Det är hos honom likasom Wasaanden hade lyftat sig i en högre ster och der utgjutit allt sitt rika innehåll, sofrat och utbildadt till större jamvigt. Etter Gustat Adolf torlorade sig Jämvigten åter. Denna paradox må gälla hvad den kan, den eger dock den egenskapen att ej kunna alldeles tillbakavisas. Gustaf Adolf blef tidigt färdig såsom konung, mycket genom, sitt praktiska deltagande redan ännu som pojke i vissa konungsliga angelägenheter, och Carl IX försummade intet tillfälle att hålla sonen framme, der denne kunde hafva något att inhemta. Sjelf lärer han äfven tyckt mycket snart att han var färdig, ty redan vid femton års ålder, sager förf., vågade han egära befälet i ryska kriget och skall varit misslynt när han icke fick det. Men redan i danska kriget straxt derefter blef Gustaf Adolf såsom vi veta befälhalvare, en plats hvilken han utfyllde med en besynnerlig grymhet, den der på intet sätt motsvarar den forestallning den mognare konungen ingifver oss. Hr Svedelius upprullar vidare en dyster tafla öfver Sveriges ullstånd vid Carl IX:s död, och åt hvilka refvor den unge Gustaf Adolf skulle gitva bot. Den ridderliga kärleken till Ebba Brahe tyllde konungens själ med litsvarm, svärmande poesi, som lätt kun nat vekliggöra honom. En rusig passion till Margaretha Cabellau, deri Gustaf Adolf gat vika för sitt medfödda vällustiga anlag, kunde ha förnedrat den forhoppningsfulle unge mannen; men han var bestämd för stora ting, och konungarnes konung vände den unge mannens estetiska håg till samfundets stora praktiska ider. Varmt kommer hvarje svensks hjerta att klappa, då han hinner till de sidor i Svedelii bok, hvari denne utvecklar Gustaf Adolfs ställning till Ryssland och politik gentemot detta land. Konungen spelade häri ett högt spel om tvenne folkslag. Eget är att vetar, säger förf., det en svensk konung har funnits — Gustat Adolf — som verkligen utfärdat regeringshandlingar om ryska saker, bärande sjelf titeln af Rysslands czar. Det finnes åtminstone eft bref, deruti Gustaf Adolf, åberopande denna titel, gifver gods i Ryssland åt en Ryss. Det var på