Göteborgsposten – 5 december 1862, sida 1

nes knån slingrade armar nägot litet. Derefter upplyft hon hufvudet likt ett skrämdt rådjur och kastade med en lät rörelse sitt blonda hår tillbaka samt slog långsamt upp sin: tunga ögonlock. Vid åsynen af den vid muren fästade facklan, trodd bon att hofmästaren nyss under hennes dvala varit inne mer brödet och vattenkruset, men när hon icke såg sin fångvak tare ropade hon på honom med sorglig röst. — Bernard! Bernard! Hvar är ni? När intet svar följde på hennes fråga släpade hon sig på knä med pannan lutad mot stängerna rundtomkring buret och kastade fuberaktiga blickar öfver rummet. Derefter fort satte hon maskinmässigt, likt en utanlexa: — Men hvar är då Bernard? ... O! hvad jag är tör stig ... och hvad jag fryser! — Ilon stötte med foten, föraktligt och vildt leende undan det tomma kruset. I I — Bernard, hör ni icke? Jag har eld på mina läppar Tag bort den, Bernard! Gif mig blott en droppe vatten Bernard . .. gif mig den, och jag skall bedja för dig, ocl Gud skall glömma dina synder. O, hvarföre hvarföre hu jag icke qvar mina ringar och armband? Jag skulle köp: vatten af dig, ty du är girig. O, hvad jag är törstig .. och hvad jag fryser! Hon lade sina händer öfver de nästan nakna skuldrorne och började skälfva i hela kropen. Afven mr de Borbon och Pomperant skälfde af fasa dei de stodo i vrån. — O, madame dAngouleme, mumlade den förra; förut