Göteborgsposten – 5 december 1862, sida 1

— — — de personlighet. Hr professor Svedelins ha valt det senare sättet vid återgifvandet a den store konung Gustaf Adolfs bild och ut fört sitt verk med verklig konstnärlig finhet takt och snille. Den lilla framför oss liggan de bokon, med ofvan angifna titel, är er monografi al stort värde, och hållen i er ren och poetiskt valljudande stil, hvilken doel ej är veklig, utan har malm i sig. Kanske man skalle mot densamma kunna anmärka att den är väl mycket späckad med retori ska klangfigurer, men teckningen var afsede för föreläsmngar och man kan derföre lät fatta, att förf. velat ej allenast fylla åhöraren. själ med höga tankar, utan äfven smeka hans ora. Sanningen att säga, Gustaf Adolf har aldrig stått för oss så upphöjd och mensklig! stor som nu sedan vi tagit del af prof. Svedelii teckning. Den store konungen, var oss förut mera en diktgestalt i ett stort och hänförande epos, än en verkligt historisk personlighet. Han var nästan för ren, för hög att kunna vara en blott svag menniska, och de voro ursäktade, hvilka liksom Närubergarno ville falla på sina knän och dyrka honom som en historisk haltgud. Hr Svedelius har borttagit detta för mycket glänsande skimmer, som gjorde oss solblinda och alltid höll bjeltekonungen på ett visst afstånd ifrån oss. Denne konung står nu såsom en dramatisk gestalt tramför oss, han är ej blott en diktens luftbild, han är äfven kött och blod, han är en ren menniska, som inför våra ögon genomkämpar sin väldiga strid med passioner och lyten, för att slutligen gå under renad och förherrligad i sin karakters ädelhet genom en varm och lefvande kristendom. Och det är ett storartadt karaktersdrama törf. här upprullat för oss, Författaren börjar sin teckning med en djert men snillrikt framstalld paradox, genom bvilken han söker gifva historiska bevis för det gamla ordspråket vapplet faller ej långt ifrån trädet, eller om det sammanhang, den karakterslikhet, som eger rum mellan fäder och afkomlingar. Vi läta här författaren sjell tala: Betrakte man Wasa-ätten. Hos Gustaf den Förste sanns en öfverlägsen natur; den splittrar sig i brutna stycken hos bans barn, men der år eld i grushögarne. Erik XIV, en talangfull dilettant i flere riktningar, äfven i regeringskonsten; Johan III. ew svagare hufvud men med en viss idealisk riktning och mycken formåga af bildning inom vissa gränser, men utan kraft att bryta sig ut öfver dem, bägge desse bröder svärmiska naturer; Hertig Magnus, svagsint; alla desse söner, så olika sin fader, påminna dock om honom. Gustaf Wasa hade sjelf ett drag af mystiskt svårmod, så ock starka passioner; af detta tillsamman blifver hos Erik XIV vansinnighet och i vansinnet grymhet; hos Johan III olifvor at svårmodet religionsgrnbbel och passionerna riktas till ett såvist högmod, deruti bägge bröderna voro hvarandra lika. Men ätven denna egenskap träffar en motsvarande hos sadren, den konungsliga herrskarehugen, som hos Gustaf Wasa väl kunde sväfva ut några steg öfver den gräns, der despotismen möter, men aldrig, såsom hos sönerne, förlora sig i en barnslig högfard. Derjämte framtrader i deras lynnen ett alldeles eget drag, som man icke kan se, huru det kommit dit — räddhågan i hjertat, fegheten hos sönerna af en fader, hvilken sjelf var en af de modigaste man, som lefvat. Detta karaktersdrag blef mycket bestämmande till deras egen och andres otärd. Fegheten dref till mognad Erik XIV:s ondska, och samma harhjertade sinne hindrade utvecklingen af Johan III:s bättre egenskaper. Erik XIV:s väg gick ge