Göteborgsposten – 5 december 1862, sida 1

——7—————— snågon hade spått honom kejsar Nicolai dagar, skulle han icke föraktat den spådomen. Grstal Adolf såg att rötterna för en stor makt växte i Ryssland. Det tecknar den unge segrarens törstånd att han såg detta just nu, då Ryssland var svagi, så svagt, aut det nyss hade slitits såsom ett rof emellan främmande makter och i egen förvirring. Att göra det landet vanmäktigt emot Sverige for alla tider, detta förmådde Gustaf Adolf lika litet som någon annan menaiska. Der Gud har satt maktens källor, der kunna de ej al mennviskor tömmas ut. Men om ur dessa källor kom en flod, som hotade att öfversvämma det som hörde Sverige till, så hade Gustaf Adolf byggt dammar emot densammar. Men Gusta Adolt viar kallad till ärnu större värf i sin herrliga I fsutveekling. Från Sveriges försvar mot inom detsammas gränser inträngande fiender, förskansade han sig mot en farlig dynastisk fiende och bröt för någon tid muskelstyrkan hos det unga folk, som sedan skulle i sin ordning bryta bojan och utveckla sig till en jättekoloss, samt skyddade derigenom Sverige för åratal mot hotande fara. Från uppfyllandet af dessa pligter drefs han af såväl statsmannens instinkt som sin egen lefvaude religiositet, att ställa sig I spetsen för den fria, renade religionens anhängare i kawp mot de förstar, som gjorde religionen till en svart mantel, under hvilken de dolde ärelystna, för tolken frihetsfientliga planer. Och denna djerfhet, denna orubbliga förtröstan om den saks framgång, för hvilken han kämpar, som finues hos hvarje stor man, egde han i högt mått. Han var öfvertygad om, att Gud bestämt hans lefnadslopp, och derföre slösade han med sitt lif i striderna för sin religion, tills ban äfven slutligen stupade för sin heliga sak. När de stora tankarne brände hans själ, blef tör Gustaf Adolis ögon hans egen person ett för litet föremål, att ban skulle akta den värd av frågas efter, om den lefde eller dog. Försöker man att tänka sig Gustaf Adolfs sinnesstämning i hjeltebragdens ögonblick, så kan man föreställa sig att han befann sig i ett hävryckningens allstånd t. ex. såsom Orlean jungfru i uppenbarelsens stund eller såsom en stor skald, här odödliga tankar genomblixtra hans själ. sådana stunder försvinner det yttre, verlden viker undan, anden aktar ej om stoftet sjunker i den förvandlig, som menmskor kalla lod. Vi afsluta här vår redogörelse för herr Svedelii bok, lifligt önskande, det han må ikta den bildningsbegärliga ynglingaskara, om är 1 tillfälle ate oftare höra honom, med nånga sådana hoga tankar, som de hvilka örefinnas i haus teckning at Sveriges störste conung, ty at dem södes hug för stora ting ch en varm kärlek till fosterlandet. Ej nog lermed, önska vi äfven, att hr S. må olta, nycket ofta, framför allt mera än hittills, gifva Umänheten del af sina forskningar och sin ppsattning af de olika perioderna i Sveriges äfder.