Göteborgsposten – 2 december 1862, sida 2

sår man medgifva att mycket uträttats i Sverige under de senaste 20 åren för förbättrande af kommunikationerna. Svensk krigare i Amerika. Brigadgeneralen Butterfield har sändt svenska ministerresidenten i Washington, grefve Piper, en skrifvelse, i hvilken ofversten vid 20 frivilliga Newyork-regementet (kaptenen i svenska armåen) E. von Vegerack högeligen berömmes for sin tapperhet och sitt utmärkta uppförande. Generalen anser sig icke hafva uppfyllt alla de förbindelser, i hvilka han står ull öfverste Vegesack, förrän han genom grefve Piper fått meddela Sveriges konung och V:s hemmavarande kamrater sitt intyg om V:s högst utmärkta tjenstgöring, hedrande för honom lika mycket såsom krigare och gentleman. — Den bragd, för hvilken öfversten v. Vegesack sedermera blifvit utnämnd till general skildras på följande sätt af en amerikansk tidning, hvilken äfven lemnar en teckning af händelsen. (Denna teckning lär äfven vara meddelad i det väntade numret af Illustrerad Tidning). Den amerikanska tidningen yttrar: vid Antietam, der 45,000 menniskor dels sårades och dels blefvo på platsen. I centern af nordamerikanska armeens ställning reste sig trenne höjder, i högsta grad vigtiga positioner och hvilka general Mansfield blifvit beordrad att till sista man försvara. Maussield anfölls, blet slagen och stupade. General I Weber fick då befallning att återtaga dessa höjder, men misslyckades. Etter honom sörsökte general Sumner, men kunde icke bibehålla dessa positioner längre än 10 minuter, hvarefter han med stor förlust måste slå reträtt. All utsigt att vinna bataljen ansågs förlorad. Då fick general Franklin, som på högra flygeln haft någon framgång mot rebellerna, order att intaga Sumners plats 1 centern. Det var under dennes befäl Vegesacks regemente då stod och det var just detta regemente som först kom upp i linien och foljaktligen afven först fick befallning att storma ifrågavarande höjder. Vegesack, i spetsen for sitt regemen e, rycker an. Men för fiendens första salfva stupar bland andra regementets sanförare. Men vår landsman tager fanan från den döendes hand och ridande framför sitt regemente med fanan stormar han höjden. Det uppstår en förfärlig strid, en strid med blanka vapen man mot man. Nio officerare och 250 man stupa omkring sin hjeltemodige öfverste, men icke desto mindre uppnår han kullens spets, kastar fienden hals öfver hufvud ned, behåller positionen och räddar dagens ära. På valplatsen komplimenterad icke mindie al general Franklin än af öfvergeneralen MDlellan för denna lysands bragd, blef han några dagar derester befordrad till general. En roman ur verkligheten. Lett bref från Stockholm ull Östgöta Korrespondenten läses bland annat följande: En ung man började förliden vinter att umgås i en tarflig borgarefamilj här i Stockholm. I huset fanns visserligen en ung dotter, men mannen, som vi vilja kalla hr X, hade dels ett mycket allvarligt skick och räsounerade gerna i andliga ämnen, hvaruti ban tycktes särdeles hemmastadd, och dels var han gift, fastän han icke sedan en tid lefde tillsammans med sin hustru; således hade föräldrarne inga skäl att misstänka hans besök, såsom afseende dottern. Bäde hans utseende och umgängessätt gåfvo ej heller anledning att befara något för den unga flickans lugn. De obetänksamma föräldrarne skulle dock snart nog ryckas ur sin inbillade säkerhet. Under täckmanteln af att ingifva den unga flickan en högre verldsåskådning och befria henne ur de däraktiga fördomarnes band lyckades han innästla sig i hennes fortroende och slutligen upptända en passion, som lemnade henne helt och hållet i hans våld. Förhållandet doldes omsorgsfullt för föräldrarna, och när följderna botade att blitva alltför synbara, uppdiktades en bjudning för dottern till några bekanta eller slägtingar på landet. Flickan reste från töräldrahemmet, men icke längre än till sin älskares boning i en annan del af staden. Genom en mängd intriger lyckades man bedraga föräldrarne, och tiden för hennes nedkomst nalkades. Oro, ängslan och samvetsqval, som lättare anas än beskrifvas, förföljde den arma flickan, och när slutligen kroppsplågorna förenade sig med själens lidande, kunde den kroppsliga organismen icke längre motstå; hon dukade under för plågorua och försonade sitt felsteg med döden. Man hade nu väntat sig att hennes samvetslöse förförare skulle forsökt att så försigtigt som möjligt meddela föräldrarna den fasansfulla nyheten om deras barns död, men i stället — så berättas det fastän en dylik råhet lå ter otrolig — kommer första underrättelsen om hvad som skett genom flickans lik, som hembäres till föräldrarna. Den scen, som härvid uppstått i hemmet, skall varit hjertskärande och slutats dermed att moeru, som vansinnig, afförts till därhuset. Hr ILjerpetändstickor lära nu, enligt hvad en korrespondent berättar Norrköpingskuriren, med snaraste komma i handeln. Hrr