Göteborgsposten – 2 december 1862, sida 2

Den unga hugenottskans öfverspänning rörde Didqier utomordentligt. — Ni skall icke gå, mademoisolle, sade han hastigt. Vänta mig; jag skall snart vara tillbaka, och jag skall finna medel att ställa er i Hans Majestäts väg då han drager sig tillbaka till sina rum. Framställ då er begäran för honom, och jag är viss på att han skall hjelpa er. — Jag skall vänta, svarade Clotilda. — Följ mig till ett ställe der ni kan vara i säkerhet tills jag kommer igen. Han tog henne vid handen och förde henne framför en liten grotta af fem fots djup, inuti uppmurad af små kiselstenar och snäckor vid hvilka murgrönan så stark fästat sig att den bildade en tjock grön döm. Grottan var urhålkad i muren af en med träd planterad terass, och dess ingång låg midt emot den stora trappan som förde till salen der konungen superade. De båda unga skildes sedan de hunnit dit, nästan lyckliga öfver att få ostördt och i enslighet tänka på hvarandra. Under det Clotilda smög sig under tvenne präktiga blommande orangeträd som stodo såsom en prydnad framför grottans öppning, samt satte sig att njuta af trädens balsamiska ångor förenade sig mr ädle Montchenus nevö åter med de båda ryttarne.