Göteborgsposten – 2 december 1862, sida 2

— Bortjaga er, ack! Jag kan det icke ens. Ingen lyder här mina befallningar, som ni väl märkt. Min onkel är oinskränkt herre i slottet. Vid dessa ord var det som en isband sammankrympt den unga flickans hjerta. — Således dömmer äfven ni mig; således är allt hopp för mig försvunnet, och min räddning beror endast och allenast af mig sjelf. O, hvad jag är vanvettig och otacksam! Jag glömmer den allsmäktige och barmhertige Herren som vakar öfver de bedröfvade och som hjelper i nödens stund. Jag skall fly till honom, och om menniskorna öfvergifva mig, så skall han vara mitt beskydd. Nej, jag är icke ensam, tilllade bon upplyftande ögonen emot himlen, Gud är med mig och han skall gifva mig ljus att se snaran och styrka att cj falla deri. För Didiers öron klingade henes röst som den ljufvaste musik fast han ej förstod orden. Hastigt for en blixtsnabb tanka genom hans bufvud och hans ögon glänste af mnaja. — Jag bedrog mig. Clotilda, da jag sade att grefve de Montchenu var den enda herrskaren här . .. den som i dag befaller här är konungeu. — Konungen, upprepade hon, skakad af en obestämd aning. Konung Frans? Ja, det är han som är Guds bild på jorden och som bör skipa rättvisa åt sitt folk. Hans vilja bör råda öfver hvarje oförrätt ... jag skall gå till konungen koch han skall rädda mig.