Göteborgsposten – 28 november 1862, sida 1

är alltjemt färdigt att gifva sitt blod och sina penningar för att försvara Danmark mot Tyskland. Men dess politik och dess egen sakerhet tillåta det icke, att afstå ifrån vissa ösverenskommelser, vissa vilkor. Om Danmark verkligen förskräckes vid tanken att det skulle kunna at sin bundsforvandt indragas i äfventyr och företag, för hvilka det ej hyser någon lust, kan Sverige å sin sida återigen, och med ännu mera skål, frukta att se sig bli utsatt för anfall af en annan fiende, staldt som det är i ständig beröring med den ryska inkräktningslustan. Der finnes for Sverige en eventualitet, om icke en fara, hvaråt det är nödsakadt att egna uppmärksamhet, och det skulle synbarligen ej kunna ingå några förbindelser med hänsyn ull Danmark, utan att detta förbunde sig med afseende på Sverige. Sverige, som velat gifva skydd åt den goda rätten och visa sin vordnad för nationalitetsprincipen, hvilken nu är så mäktig i Europa, har å andra sidan ständigt forklarat att det, fastän beredt att bidraga till det egenthga konungariket Danmarks försvar, ej vill på något sätt blanda sig i Danmarks förvecklingar med Tyskland, med hänsyn ull hertigdömet Holstein. Det har tillochmed rådt danska regeringen att uppgifva största delen af sina anspråk på alla länderna på andra sidan om Eidern, antagande som gräns, under förbehåll för vissa obestridliga rättigheter, denna flod, som redan på Carl den stores tid utgjorde gränsen mellan Tyskland och Skandinavien. Man har allt skäl att tro, att ede svårigheter, som dessa frågor kunnat uppresa, numera äro utjemnade. De båda konungarnes resor, de bevis på sympati som vexlats mellan de båda folken och de tvenne regeringarne angifva tydligt, att om detta förbund, — som redan i lång tid förefunnits i nationernas tankar och önskningar, — än icke blifvit definiuvt ingånget, det dock är mycket nära att bli det och att de hufvudsakliga vilkoren derför redan nu äro bestämda. Till sin natur förnämligast defensivt, är detta förbund hvarken hotande för någon stats säkerhet eller för den allmänna freden, utan är tvärvom för Europa en borgen för jemlikhet. Härflutet ur särskilda omständigheter och af ett behof af ömsesidiga garantier, skall det skandinaviska forbundet stärkas genom sin varaktighet och under sjeltva freden skapa nya band mellan de trenne folk som ingå det. Alla tre skola i sin klokbet inse fördelen at att gifva sina armeer och flottor en sådan organisation, att de förenade lätt kunna utgöra ett sammanhängande helt; de skola inse nödvändigheten af att mångdubbla forbindelsemedlen mellan de olika länderna; de skola finna att de, utan att uppoffra något af sin individuaitet, kunna i många punkter, i afseende på nandel, mynt c, antaga samma bestämnelser och bruk, till stor vinst för deras omsesidiga förhållanden. Långt ifrån att hämnas af dynasuska anspråk eller rivaliteter, är letta föreningsarbete, denna rörelse mot ett illt innerligare och varaktigaro förbund, på orhand godkänt af de regerande husen, hvilka äro beredda att ansluta sig dertill. Vi upprepa det: det skandinaviska föroundet kan betraktas såsom ett bestämdt sak um, fastän det ännu icke officielt ingåtts. Det skapar ej i Europa någon ny stat; det sifver hvarken öfvervälde eller supremati åt ågon af de regeringar, som 1 förbundet delaga; men det kan ej undfalla någon, att Sveiges roll deri är ansenligt förstorad. Det är Sverige, som Skandinaviens militära styrka örnämligast finnes. Om det icke är förbunlets hufvud, skall det vara dess högra arm