Göteborgsposten – 28 november 1862, sida 1

— Ser ni herr hertig, utbrast Pomprant triumferande för hvad ert ridderliga ädelmod utsätter er. Clotilda stod orörlig och lugn. — Jag har ofrivilligt uppsnappat er hemlighet, sad hon med rörande värdighet och sjelfförsakelse till mr d Bourbon. I utbyte skall jag sjelfmant gifva eder min, oc ni skall då förstå hvarför jag icke vill svära vid dessa bil der. Jag tillhör icke eder religion, monseigneur. — En hugenott! utropade konnetabeln betraktande me djup förvåning den lugna och stolta unga flickan som ick fruktat för att göra denna hjeltemodiga bekännelse. Verk ligen, min flicka, är ni icke mycket lik damerna i palatset Tournelles och vid jagterna i Fontainebleau. Clotilda nedslog blygsamt sina ögon. — Ni har gjort rätt i att vara ofärskräckt och upp riktig, mitt barn, återtog prinsen. Edra bröders blod ryke och bålen antändas för deras räkning öfverallt i landet, mer Carl af Bourbon är icke den som hvarken fördömer eller för råder er. Nu är jag säker att min hemlighet blir väl beva rad, och att edert ord är så mycket värdt som en ed. Foll som låta bränna sig för sin tro kunna icke vara förrädare. De sista orden kommo Clotilda att darra, och maskin messigt kastade hon en blick på den falske ryttarens för klädnad. Mr de Bourbon fattade meningen med denna blick oc! bleknade utomordentligt, men hastigt ådrog ett skrammel a vapen och hästtramp på gården sig hans uppmärksamhet. — Hvad vill detta säga? Hvad är det för buller? frå gade ban förvånad.