Göteborgsposten – 28 november 1862, sida 1

tt dölja mig bakom förhänget för fönstret. Sålunda blef jag ofrivilligt delaktig i en hemlighet, hvilken jag såsom en trogen und rsåte önskade mig aldrig bafva hört. Konnetabeln fattade hennes hand. — Svär mig, min vän, att ni icke förrän jag hunnit i säkerhet yppar denna hemlighet, som slumpen lagt i edra bänder, för någon, hvarken af fruktan eller tycke, hvarken för hedersbevisning eller penningar. — O, min herre! mumlade Clotilda, hvars bleka kinder lätt färgades; men jag glömmer att jag är en stackars kringirrande varelse, och att ni visar mig en stor ära genom att vilja lita på mitt ord. Emellertid ... Pompårant gick fram, och framtog ett krucifix och ett skapulär som han bar på sitt bröst. — Svär vid dessa heliga saker, min vän, sade han sträft, och tillochmed jag skall bysa samma förtroende till er som min herre. — Jag kan det icke, herr hertig, svarade Clotilda utan att tveka och skjutande krucifixet och skapuläret tillbaka med en egen oefterhärmlig rörelse. — Ni tvekar att binda eder genom ett löfte, mademoiselle? utropade konnetabeln förvånad och till hälften ond. PompåErant hade således rätt! Ädlingen smålog vid detta erkännande. — Och hvarföre nekar ni? — Emedan jag icke har rättighet att gifva ett sådant löfte som ni fordra, och dessutom skulle det för mig, jag vill icke bedraga eder, ega föga värde.