Göteborgsposten – 28 november 1862, sida 1

hafva misskännt, hvad den var skyldig känslan af skandinavisk solidaritet. Sålunda har den upprepade gånger vägrat att understödja regeringens ansträngningar i att sätta armen och flottan på en lämplig fot. Denna opposition, dessa vagranden att godkänna förslag, som varit i båda ländernas intresse fullkomligt berättigade, hafva väckt missnöje i Sverige. An mera: de ultrakonservativa svenskarne hafva i denna vägran sett ett argument att undanrödja hvarje förändring, som eträfvar att assimilera deras konstitution med Norges, ,Huru! säga de till anhängarne af reformerna, ,j viljen for edert land hafva en dylik regering! En egoistisk och girig regering, under hvars iuflytande Sverige skulle, i stället för att ätertaga sin plats bland natio nerna, snart se sig nedsänkt till en grad, som det aldrig kånnt! Vid sidan af denna misstrogna demokrati, kan Danmark i förbundet betraktas som representant för det borgerliga elementet. Den danska nationen är utan gensägelse en af de mest upplysta i Europa. Elementarundervisningen är der utbredd inom alla samhällsklasser, den eger dessutom ett stort antal framstående män inom alla vetandets grenar, den har frambragt lärda, filosofer, konstnärer, skriftställare af första ordningen. De hberala iderna äro der mycket utvecklade, och det konstitutionela systemet har der blifvit för alla en nödvändighet. Oaktadt folkets obestridliga tapperhet, en tapperhet som bekräftat sig under sista kampen mot Tyskland, älskar Danmark ej kriget; det fruktar för djerfva företag, och om Köpenhamn kan kallas Nordens Athen, är det dock icke med Miltiades och Cimons Athen, som man bör jemföra det; — hvilket för öfrigt ingalunda är någon förebråelse. Det finnes lyckligtvis en annan, slags ära, än den som inckördar lagrarne på stridsfältet. Danmark drifves dersore till det skandinaviska sorbundet utaf känslan af en snar och alltid ofverhängande, om än icke omedelbar fara. Det vet mycket val, att det i dess förvecklingar med Tyskland icke allenast är frägan om det sätt, hvarpå Slesvig och Holstein skola styras, utan att det äfven gåller tillochmed besittningen at Jylland och allt hvad det eger på kontinenten. Tyskarnes mål är ej, såsom de officielt påstå, helt enkelt det, alt skaffa Tyska förbundets rattigheter vordnad i några furstendomen eller hertigdömen, utan att bemäktiga sig kuststräckan, för att så en flotta i ötverensstämmelse med landtstyrkan. Denna lystnad tillhör ej blott några -tatseller partimän; den hyses 1 nästan hika grad af såval tolken som regeringarne. Inför dessa hotelser har Danmark insett sig ej hatva något skydd eller såkerhet utan 1 skandinavismen, och har dertore, forgätande gaumal oenighet, visat sig bojdt för den svenska alliansen. Sverige var beredt dertill och hade redan så att säga föregätt denna vädjan. Det representerar i den skandinaviska gruppen det ridderliga elementet, ädlingselementet i ordets sanna och goda betydelse. År 1848, då kriget bröt ut angående Slesvig, såg man en del at den svenska ungdomen, utan att afvakta regeringens i deras tycke för långsamma beslut, skynda till Danmark, för att understödja en skardiuavisk nation emot tyskarne. Man minnes att vid den tiden kronprinsen, numera Carl XV, var en af de första, som beklagade hans fader konungens något räddhågade politik, och att han offentligen inför trupperna mer än en gång uttalade den önskan, att det måtte tillätas svenska hären gå att slåss för en skandinavisk sak. Landets känslor ha ej förändrats. Sverige!