Göteborgsposten – 27 november 1862, sida 1

källe behaga högvördige hr doktor Rundgren att kalla min fru för något annat än min fru, och jag kan på förband försäkra honom att jag mellan fyra väggar skulle med behörigt eftertryck låta honom ganska lifligt känna den absoluta nödvändigheten att dock lämpa sig efter detta fullt legaliserade språkbruk. Det är i det hela taget lustigt med våra prester vid riksdagen, — men nu till något annat! Det är också lustigt med Grekland. Hvad ar detta land för ögonblicket? Är det en republik? Nej, det är blott ett vakant konungarike. Det är endast ett rike med en tom tron; konungarike är det, med ett kungligt slott i hufvudstaden, med en kunglig armå och kungliga generaler, med kungliga örlogsskepp och kungliga matroser, med eu kungligt universitet, kuagliga lustslott och kungl. hofpredikanter, men det fattas kungen. Man hade en kung, — han har rest sin väg; frågan år nu om att få en anaan, men man gor sig icke brådtom. Under tiden är der en provisorisk regering, som styr och ställer för den konungs räkning, hvilken icke finnes till. Vore det en republik, skulle man säga: vi vilja alldeles ingen kung ha, men detta säger man icke (jag vet ej ens om man menar det), man har sålunda i sjelfva verket uppfunnit en ny statsform: den rent ideella monarkien. Hufvudtanken häri är den au man låtsar som hade man en kung, man låtsar som sute der ett majestät deruppe i det kungliga palatset och man låter vaktparaden hvarje förmiddag draga ditupp med klingande janitcharmusik för atv roa Hans Majestät inpetto (tillika med det fantomistiska majestätets imaginära drottning och supponerade små prinsar och prinsessor af blodet), man hyllar utan opposition, enhälligt och devoueradt, ideen af en monark och man lefver lycklig under skyddet af denna vordnadsvärda fiktion. Detta är skilnaden mellan republiken och den nuvarande grekiska statssormen, att man i den senare fortsarande erkänner konungadomet sedan kungen är borta och att man, utan att just längta efter någon ny, dock aldrig aflyser monarkien sjelf. Det är ingen ting, som hindrar Grekland i att på detta sätt bli tillochmed ett kejsardöme (det nya grekiska kejsardömet, det skulle onekligen ha ett mera klingande ljud!), man upphöjer endast palatset i Athen ull kejserligt palats, och den provisoriska regeringen sortfar att förvalta riket på den okomne Messias vägnar. Under tiden kunna Europas stormakter hålla på till verldens ända med att konferera åtminstone om hvem som ztcke skall flytta in i det tomma kejserliga slottet för att göra den vackra ideen till en stor verklighet. Tillaslut blir det dock prins Alfred af England, yttra telegraferna, som kommer att eftertäda kung Otto. Det är möjligt, det är kanske tillochmed troligt; vi hafva endast velat visa, att han icke synes vara absolut nödvändig för grekernas lycka. Prins Napoleon skulle då än en gång gå miste om en tron; hvilken ödets malice! En så bra prios oeh dock en så långsam befordran, såsom Hamlet säger! En tredje prins, prinsen af Wales, tyckes vara en sällsam ung herre. Medan hans vackra brud, Europas mest fotograferade prinsessa, den unga Alexandra, uppehäller sig i England hos sin blifvande svärmor, flackar han sjelf, fästmannen, omkring i ltalien, gör utflygter tll Vesuvius och aflägger besök hos påtven. Skulle då ryktet till någon del ha talat sanning, då det glunkade om att han platt icke frågar efter denna lilla täcka prinsessa af Beck och att han heldre toredrager ett tretligt ungkarslil! Och det förtjusta Kjöbenhavn, som dock redan pysslar med sästmöns Brudegave!