Göteborgsposten – 27 november 1862, sida 1

forna kärleksbudbärare icke redan förut varit verkställare af eder enskilda och hemliga rättvisa? Då dvergarne hörde dessa ord kände de en rysning genomila deras kroppar. Pompö6rant gaf dem ett tecken att nalkas. Helt darrande lydde de hans vink; deras vanställda drag uttryckte fasa, ty de anade det förfärliga uppdrag man äm nade gifva dem, och de egde icke mod att vägra. De voro vanda att passivt åtlyda sin herre som födt och beskyddat dem. Denna undergifvenhet var en dogm, som hvarken medgaf tvekan eller beräkningar. Å andra sidan älskade de redan Clotilda för den hjelp de gifvit och lofvat henne, och de ansågo henne ur stånd att förråda konnetabelns hemlighet; men de kände sig allt för underordnade och ringa för att våga gå i borgen för en främling, då de sjelfva haft så svårt att tillvinna sig slyktingarnes förtroende. Att blott tveka skulle hafva varit att återväcka Pompårants tvifvel om deras egen trohet och utsätta sig för att dela den unga flickans öde. Ingen af dem vågade derföre yttra ett ord. — Ni ha hört det som nyss blifvit sagdt, eller huru? frågade Pompåörant. I Dvergarne gjorde med hufvudet ett bekräftande tecken. I — Till verket då! fortfor kaptenen, hvarefter han fati tade konnetabelns arm och drog honom in i den närmaste fonsterfördjupningen, hvars gardiner han drog före. Nar dvergarne sägo sig ensamma aftorkade de sina fuktiga ögon och tryckte bvarandras händer, likasom för at ömsesidigt uppmuntra hvarandra. Deras oformliga skuggo avafvade, vid lampans fladdrande sken, oredigt fram och åte