Göteborgsposten – 27 november 1862, sida 1

arbete, maskinen börjar få lif, det ypperliga fartyget rör sig framåt, knakande i sina fogningar, amiralen trycker en sydvest ned öfver sina öron, låtande sin adjutant tjensten likmåtigt nedbära amiralshatten i salongen och der i underdåoighet förvara den i ett väggskåp, han tager sin plats uppe vid rodret och han står der med säkra ben som en målerisk bild af en herrskare öfver Neptuns rike. Nu — dublerar man udden, man sätter uti det vida, öppna hafvet, hvilken syn! Fartyget, — dess namn är Basilisk och detta namn skall hädauefter stå i en gloria af de fosterländska färgerna i den tyska marinens annaler, — hoppar som en flygfisk öfver de rysliga svallsjoarne, det dykar ner i afgrunden, det reser sig igen och hoppar, i ett lefver och lungor omhvälfvande skutt, öfver ett skyhögt vattenberg, det går bra, det går friskt! lefve Preussens flotta, lefve prins Adalbert, storamiralen! lefve detta ungmod, som ler åt faran, som trotsar storm, vågor och sjösjuka! Es lebe hoch die königliche Seemacht Germaniens! Kort och godt, prins Adalbert har välbehållen kommit till Oxhövd och ban har välbehållen kommit tillbaka igen. Han har varit lord Nelson för tyra timmar, men han hade icke behöft det. Hamnen vid Oxhövd har visal sig vara fullt ut lika omöjlig som Daniuigs. Den preussiska flottan är och förblifver husvill; förhållandet påminner om irländarens bekanta yttrande till prinsens gäster: Ni får verkligen bli utanför, mina käre vänner! vy om ni allesamman komma väl in i min lilla stuga, så får ni platt icke rum här, det säger jag er. Medan prins Adalbert utföra dessa maritima stordåd, roar H. M:t konungen af Preussen sig med att mottaga underdåniga deputationer ochuppbygga dem med berättelser ur gamla testamentet, om hur han mottagit sin krona omedelbart af vår Herre sjelf och hur han som Gud Faders befullmäktigade i thet landet Preussen ämnar hålla statsrodret med säker hand och föra skeppet genom bränningarne. Ålven ett pompöst sjostycke på sitt vis! Några blifva sjösjuka endast vid att åskåda det på afstånd, alldeles som det skedde i Danzig under det svåra bläsvädret. Näst kungen al Preussen är det doktor Rundgren, som fått sin myndighet omedelbart at sjelfva vår Herre och Skapare. Hans famösa protest mot regeringens förslag om civila äktenskap sor blandade trosbekannare går ett godt stycke utanpå katolicismen och den itriga teologen glömmer, att t. ex. i Frankrike, der Gud instiftat äktenskapet lika väl som i det protestantiska konungariket Sverge, civilaktenskapet dock är en tvångsregel och en foregående åtgärd sine qua non. Doktor Rundgren amnar for sin del aldrig erkänna något på Rådstugan afslutadt giftermål, han ämnar tvärtom med den makt, himlen gifvit honom, d:r R., att stifta allena saliggörande äk tenskap, bannulysa alla dylika förbindelser som concubinager, han skall aldrig nämna någon för fru, som icke genom ordets tjenare erhållit en högre himmelsk fullmakt på att verkligen bära denna titel, och så länge eller hvarhelst detta icke skett, blifva för honom, d:r Rundgren, herrskapets samtliga små juveler att betrakta som oäkta. Oåterkalleligen, ohjelpligt! om så än tio magistrater (magistrater, hvilken profanation!) lemnat protokollsutdrag i laga form om föräldrarnes ingångna forbindelse. Nu går emellertid regeringens förslag igenom, derom är intet tvifvel, och inom några år skola vi ha civila fruar i mängd. Det taller mig posito! en vacker dag sjelf in att utbyta mitt ungkarlslif mot äkta ståndet och taga mig en gemål inför borgmästaren i orten. Det skulle då händelsevis vid något till