Göteborgsposten – 27 november 1862, sida 1

gifver sig aldrig sjelf, och du, åtminstone, skall hellre aldrig förråda honom. Kortligen, konnetabelns menskligare känslor mäste gifva vika for politiken, och med ett enda ord hade han fällt Clotildas dom. i — Tack, nådige herre, sade Pomprant; jag fattar eder tvekan, ty äfven jag lider af att se mig tvungen till denna ytterlighet. Jag skulle aldrig tillfoga en qvinna döden om det blott gällde att rädda mitt eget lif, men ni, herr hertig, ni har pligter emot alla dessa hederliga och modiga herremän, som, i och med detsamma de bundit sig vid eder sak, uppoffrat sin familj och sin lycka. Flera bland dem äro redan i denna stund arresterade, och mera än en bland dem skall med sitt hufvud, med förlusten af sin egendom, eller med ständigt fängelse plikta för det de lydt hederns bud och icke öfvergifvit eder. För dessa tappra mäns skull bör jag vara obeveklig. I Och han närmade sig den unga flickan. I — Ah! återtog mr de Bourbon med en min af afsmak, ämnar du fuska i slagtarens och bodelns handtverk? Skall du våga att bära hand på detta barn, hvars öppna och intagande ansigte skulle afväpna en demon? Jag bekänner att det skulle blifva mig svärt att glömma denna biskliga gerning. — Så långt har det ännu icke kommit, herr hertigsade Pompårant med tillfredsställt leende. Beträffande exekutionen, tillade han, kastande en blick på Moucheron och Chevrette, har ni icke här tvenne trogna tjenare, hvilkas tystlåtenhet och skicklighet äro lika pröfvade? Hafvu edra