Göteborgsposten – 27 november 1862, sida 1

— 2 och ganska väl i stånd att segla äfven utom Östersjon, ja ända till Medelhatvet, (endast man ak:zar sig för sjöröfvarekusten vid Marocco!) Deremot har han vid detta tillfälle sätt förökad bekräftelse på att den tyska orlogshamnen vid Danzig i sjelfva verket är en tysk flotta fullkomligt ovärdig. De lokala förhållandena derstådes passa föga for ett folk, som eljest går på djupet med allt. Gefion har måst plöja en sandbank för att komma ut i öppna sjön och Gazellen har endast hast sin lätta gång att tacka för att den icke fastnat i tång och sjogräs. Amiral Adalbert har varit rasande. Han har hört en deputerad på preussiska riksdagen nyligen tala vidt och bredt om en annan plats på kusten, kallad Oxhövd, hvilken skulle vara särdeles lämplig till slottstation. Namnet är dumt och det äri hög grad osannolikt, att en tysk marin skulle kunna rymmas 1 ett oxhufvud; emellertid har prins-storamiralen ansett förhållandet böra undersökas och han har gått ombord på en ångkanonbåt för att begifva sig till uppgifven ort och, om mojligt, upptäcka den i utsigt ställda nya stationen. Företaget var djerft på grund af tillfälliga fatala omständigheter. En annan än prins Adalbert skulle ryggat ollbaka för försöket. Det blåste. Beskrifningen på denna storamiralens utflygt vill OXhÖvd lyder i ett tysk blad sålunda: Dagen var at dessa, då elementerna 1 lössläppt raseri trotsa menniskans makt och visa att det gamla titaniska skaplynnet ännu bor oforsvagadt qvar 1 deras inre trån de urgråa tider, då hela vår jord var i ett fruktansvärdt uppror. Det blåste ostlig vind, — vi säga: vind, nej! en storm, en orkan, att törfära arven de modigaste gamla sjömän. 1 sjelfva Danzigs hamn krängde båtar och skutor så att håren reste sig på de vid hamnkajen arbetande sotvattenmatrosernas hufvuden, men utanför bugten gick en sjö ... Måla med dristig hand en alp af skummande vatten bredvid och ofver den andra, måla en fradga at gåsens bländhvita färg, måla mellan besagde alper det omåleliga: kraterlika djup utan djup, malströmmar af det otroligaste kringhvirflande virrvarr, måla dessa ofantliga kolonner af våldsamt framryckande böljor, vräkande sig hufvudstupa den ena öfver den andra, och försvinnande i ett yrande intet med en detonation som af tusende kanoner, ackompanjerade at tropikens mest bedöfvande åskor! Måla och beskrif allt detta och — ni skall dock endast hafva framställt en svag och ofullkomlig bild at det urverldsvilda och demoniska ceneri, som Östersjön denna dag företedde utanför Danzigs hamn. Få voro de fiskarbåtar, som efter gammal vana gingo ut oaktadt stormen — man beklagade deras på förhand gifna öde. En högst obehaglig kansla, liksom af sjösjokan, bemaktigade sig vill och med dem, hvilka från den yttersta udden af landbacken betraktade det upprörda hafvet och de förskräckliga dyningarne. Angkanonslupen N:o 5 låg i hamnen med ångan uppe, chefen hade besallning att hålla allting klart till afsegling, men man väntade ännu, att prinsen skulle gifva kontraorder, ty detta var i sanning att våga det nästan otroliga. Då, plötsligen, visar prinsen sig ombord. Han springer upp på akterdäcket och kastar en spejande, trotsig min utåt den mörkgröna sjön. Hun betänker sig blott ett ögonblick. Han tager derefter sjelf kommandot och befaller att ankaret skall lyftas. Meine Kinder! utropar ban, detta är en dag för en ärlig tysk sjömanssjal! Vorwärts! Gott ist mit uns und Preussen! — Matroserna, nyss bleka som lik, återfå genast sin friska särg, modets, tillförlitligbetens, och hasta hvar och en till sitt