Göteborgsposten – 27 november 1862, sida 1

på salsväggarne; tystnaden var djup. Deras hväsande andedrägt var så hastig och stark att de instinktlikt vände sina bufvuden om, troende sig höra ett spöke flåsa öfver deras axlar. be betraktade och blefvo förfärade för hvarandra, ty deras pannor badade af kallsvett och deras utspända ögon hade förlorat sin glans. Moucheron förvånades öfver att ingen kom och klappade på salsdörren för att förhindra mordet; Chevrette kunde icke förstå att den unga flickan kunde ligga så lugn och orörlig när döden lurade trenne steg ifrån henne. Förständet gick omkring i deras trånga hjernor. Emellertid, trots denna ängslan, tog dock träldomens instinkt ut sin rätt. De uppvecklade långsamt sina långa sidenskärp, hopvecklade dem till ett snöre och beredde på ett ögonblick häraf ett dödsverktyg. De framsmögo sig sedan så tysta som ormar tills de voro så nära att de kunde nå den unga flickan. Med en beundransvärd skicklighet, med denna för vildar så egna skarpsinnighet, slingrade de det långa snöret om henne, likasom spindeln kringspinner flugan med sitt oändliga nät, för att utan arbete eller strid kunna när han så vill utsuga blodet ur sitt rof. Man skulle hafva sagt att den unga flickan råkat i en maras hiskliga omfamningar. Sedan dvergarne väl omslingrat henne med tåget kastade de sig båda, liksom satta i rörelse af en springfjeder, ned på hvar sin sida om Clotilda, och deras händer knötos om hennes hals. I detta ögonblick uppvaknade den olyckliga ur sin dvala och återöppnade sina ögon.