Göteborgsposten – 25 november 1862, sida 1

Konnetabela lät ofrivilligt en blick af beklagande och saknad falla på dvergen, men han skakade vägrande på hufvudet. — Omöjligt, säger ni! utropade Moucheron som med detta utrop fullkomligt riktigt tolkade sin herres mening. Jag är ännu icke utblottad på alla ressurser. Vänta! — Mina kavaljerer, återtog han med stor emphas, efter att hafva stigit upp, ni söka mr de Bourbon, ha ni sagt. Men olyckligtvis äro ni okunniga om hvad väg han tagit eller hvar han dolt sig. Nåväl! Jag som talar med eder nu, jag vet fullkomligt väl hvar han är, och jag sätter mitt hufvud i pant att jag skall öfverlemna honom i edra händer. Till häst således, mina tappra ryttare, till häst, och följen blott mig. Jag skall tjena eder som vägvisare. Konnetabeln började att skratta och såg på Pomperant ; Moucheron uppfängade denna blick, och oaktadt sin djerfhet väntade han oroligt den misstänksamme kaptenens svar. — Är det väl klokt handlat mumlade denne. — Då denne lille pyssling känner mr de Bourbons kosa och erbjuder att visa oss vägen ... böra vi icke antaga? Pomperant bugade sig, men kunde icke underlåta att taga sig i örat så hårdt som om han velat lösrycka det, hvilket hos honom var ett säkert tecken till missnöje. — De ha kunnat förråda mig, fortfor hertigen, och likväl hafva de blifvit trogna; de hafva visat att de kunna motstå både hotelser och böner. Må de derföre följa med! — 0, tack, tack, min ädle herre! mumlade Moucheron i öfvermåttet af sin glädje.