Göteborgsposten – 25 november 1862, sida 1

jmed berget Hymettus i bakgrunden, befinne ni er på en naturlig amfiteater, hvarifrån öga kan i en blick omfatta hela slätten ända nec till hafvet och derbakom öarne Salamis ocl gina. Hvarje tum af denna mark är helig och återkallar några af de största minnena ut mensklighetens historia. Till höger om er upp tornar sig det berg, hvarifrån den gren utsträcker sig, som på denna sida omgilver Attica och skiljer det från Eleusinska slätten. Vid edra fötter ligga de af Cephissus vattnode olivelundarne, genom hvilka slingrar sig den heliga vägen fran Eleusis, under det vi bakom ser de två hamnarne, Pireus och Phaleron, hafvet, Egina och Salamis, samt bergen Megara och Cythueron. Till venster utbreder sig hela staden, stoda mot Acropolis, Åreopagus, Museion. Ni behofver blott en enda gång halva sett dessa djerfva och likväl behagtalla konturer, i det rosenskimmer som den nedgående solen utbreder ötver allt i den grekiska arkipelagen, för att kunna sorstå, hvarföre de gamla athenarne hade ett sådant öga för skönhet och harmoni. Tillochmed allt det dam, som tyllde scenen den eftermiddag då ceremonien egde rum, kunde knappast minska dess skonhet. Men jag fruktar att den gick förlorad för deltagarne i och åskådarne af ceremonien; deras tankar voro annorstädes. Jag kan ej säga hvar. Hvar och en, som icke känner grekerna, skulle troligen vid första ogonkastet hafva ledts till den slutsatsen, att deras tankar voro öfverallt annorstädes utom vid jJetffva ceremonien. Trupperna befunno sig rundtomkring platsen, gåspande och sträckande sig, liksom om de voro pinade at hela saken; officerarne härmade soldaterna i den för dem förbehållna cirkeln, samt pratade med hvarandra, åskådarne visade med få undantag föga mera intresse än de i ceremonien deltagande, och betraktade från sina vagnar hvarandra eller de förbigående, eller gingo bekymmerslösa omkring, medan den religiösa ceremonien pågick uti den öppna paviljongen i midteln, hvilken vanligen begagnas af musikkärerna om söndags ettermiddagarne. Alla voro dock icke nu hknöjda såsom man kunde ee, då erkebiskopen och synodpresidenten, efter att hafva välsignat fanan och på henne hängt de röda banden, vände sig till de närstående och uppmanade dem att förtrösta på Gud och sig sjeltva samt förenas i broderlig harmoni, och då han mot slutet at sitt tal tog af sig den svarta mossan och kalotten och hans hår spridde sig tör vinden, såg man hvarje hufvud obetåckt och sorlet foljdt af en grathk tystnad. Hans ord kunde endast horas af aem som stodo nära intill, men ansigtet hade samma utseende som om den ryktbara erkebiskop Germanos af Patras, hvilken först höjde korsets standar år 1821 och hvars porträtt, i den sorsea mannaåldern, var uppfäst på triumfbågen, åter höjde sin stämma, som endast undergått den naturliga verkan af de 40 år som sedan dess sorflutit, hvarefter hela synoden med kors och korsbärare tog eden af den ena truppatdelningen efter den andia. Bland de gamla soldaterna visade sig först någon tvekan om att höja handen och sluta tillsammans de tre första fingrarne, efter öfligt ortodoxt bruk. De tycktes blygas, men den ene etter den andre böjde sig för inflytandet, tills slutligen hurraropen ljödo enstämmigt och visade att trollkraften verkat. Bland det intressantaste af skådespelet voro officersveteranerna ur befrielsekriget samt len af universitetet bildade nationalgardesbasaljonen. De hade uppställt sig i en linie nära intill hvarann, symboler af det gamla pch det nya Grekland; de förra i deras pittoreska albaneserdrägt, som blifvit nationaliserad i Grekland, med väderbitna an