Göteborgsposten – 25 november 1862, sida 1

Och han bortvände hufvudet för att med afvigsidan af handen aftorka ett par stora tårar som långsamt rullade nedför hans kinder. Konnetabeln var synbarligen rörd; i likhet med alla höga och ädla karakterer satte han lätt tro till sina underhafvandes tillgifvenhet. hvilka han öfverhopat med skänker och behandlat med denna manliga och hjertliga rättframhet som blef frånstötande när han umgicks med sina likar eller sin konung. Pomperant märkte detta ögonblick af svaghet, och för att göra slut på en scen som oroade honom utbrast han i ett gapskratt afbrytande dvorgen: — Galen panna! sade han; gå att söka din herre i skogssnåren, i raviner och gropar, och om du händelsevis råkar honom så kom igen och underrätta oss. — Här, min stackars drömmare, tillade konnetabeln, erbjudande Moucheron några guldstycken som han tog upp ur sin pung. Här har du något till hjelp på dina efterforskningar. . Dvergen fattade med hänförelse den hand hans herre räckte honom samt tryckte den till sina läppar, men lemnade guldet qvar deri. Min vördade herre, mumlade han, nog lågt att icke höras af Pomperant, hvilken var sysselsatt att med en tillgjord artighet upplyfta Chevrette, om er jagthund, om Ajax, som ni älskade så mycket, upptäckte edert spår och följde edra steg, så är jag viss att ni ej bade mod att döda det arma djuret ... Låt då mig följa eder som er hund skulle hafva gjort.