Göteborgsposten – 25 november 1862, sida 1

vittnesbörd. IIan trodde sig känna yxan på sin hals, och han som leende gått emot leder af laddade karbiner och musköter, han darrade nu öfver att få böra sitt namn nämnas med hög röst. Pomperant utbytte alltså med honom ett snabbt ögonkast, och med rynkad panna gick han ut i korridoren som förde till deras rum, men då han fann den folktom återinträdde han och låste samt riglade dörren. Närmande sig dvergarne, som alltjemt lågo på knä framför konnetabeln frågade han med sträf röst: — Hör, hvad vill ni, Belzebubs afföda? Moucheron vände sig mot sin vildsinte interlokutör. — Låt oss blott få kyssa vår herres hand, svarade han med bedjande stämma. — Bort narr! genmälde adelsmannen. Är du en hexmästare efter du här ser någon hertig af Bourbon? Är den menedige herren i vårt våld efter vi skulle kunna bevisa dig den usla tjenst som du anhåller om som en gunst? — Du vet väl, alltför nyfikne pygmå, afbröt kon etabeln med en djup betoning, att mr de Bourbon icke är i slottet ... att han är stadd på flykt ... och att vi söka efter honom. — Och att den som får fatt i hans hand snart äfven skall knipa hans hufvud, tillade Pomperant. — Således betvifla ni min tillg fvonhet och troh:t, sade Moucharon smärtsamt träffad ... jag som skulle låta döda mig för eder ... jag som icke ens af tortyren skulle låta aftvinga mig ett ord.