Göteborgsposten – 25 november 1862, sida 1

— och ert bagage. En civil tullkarl hjelpet er att oppna edra kappsäckar och hjelper er att åter stänga dem, sedan han tittat ned dem, utan att dock vända upp och ned på allt. Utanför platsen befinna sig hyrvagnarne, hvilkas kuskar äro begärliga efter förtjenst, som fordom, och ifriga efter att få framhålla sortjensterna hvardera hos sin vagn. Ni väljer och bort kör i galopp er triumserande Jehu, Ni ser er omkring, då ni pässerar igenom staden Pireus. Der aro de sys-lolösa utanför vinoch kaffehusen som förr; handtverkarne i sina verkstad-bodar, hvarken mer eller mindre upphetsade än vanligt. Er kusk stannar, tör att betala tullen vid en af stadens otmynningal; ännu en gång ser nm er tillbaka från den höjd hvarpå ni befinner er, ned på staden och hamnen der bakom, och er vagn rullar utför en brant backe ned på slätten, som skiljer Athen från Pireus. Medan ni åker framåt, möter ni en del vagnar, som äro på väg till hamnen. De innesluta passagerare och dessas reseeffekter, och man såger er, att de äro exkonungens tyska följeslagare som skola afgå till Triest med en österrikisk ångare. De äro slottstjenare, domestiker, hofpredikanter etc., och åro väl bekanta för alla dem de möta. Men ni ser ej något tecken till ovilja emot dem från någon af dessa nationalgardister, soldater eller andra, som fylla de öppna omnibussarne eller åka i hyrvagnarne. De tyckas knappast bry sig om dem. Detta är ett godt tecken, ty det visar, att partiandan aldrig stigit särdeles högt. Triumten har varit så lätt och fullständig, att den knappast lemnat tid till att upprora folkets passioner. Jag hade ett ytterligare bevis deraf på vägen. Jag fick syn på en liten gosse, synbarligen tillhörande de bättre klasserna, som sprang på vägen mot Athen, och jag tog upp honom i vagnen. Kuskea berättade mig, att ban var son till en högre officer, hvilken var känd som en ifrig anhängare af konungen. När vi kommo fram till det halfvägs belägna värdshus, der kuskarne bruka vattna sina hästar, frågade krögaren pojken angående hans far, liksom hade ingenung händt, om han gått med skovutos, såsom konungen kallades, eller hvad det blitvit af honom. Pojkens svar var hka enkelt; han sade att sadren sarit bort i en öppen båt. Samtalat kunde ej ha varit mindre varmt, om Åpappa helt enkelt begifvit sig till en badort. Samma srånvaro eller glömska af ovilja frapperade mig från forsta ogonblicket jag kom in i Athen. Med min kännedom om atbenarnes lifliga och demonstrativa karakter, väntade jag mig skola finna, att de så mycket som mojligt begagnat sig art tillfället att fira en så löftesrik händelse med dekorationer, flaggor och blommor. Jag påunnte mig Milano, Neapel och Palermo, och hela det öfriga Italien under dessa frihetens första helgdagar, — hvilka aldrig skola glömmas af någon som varit viltne dertill, — då män, qvinnor och barn, hus och gator tycktes alla fira den stora befrielsefesten. Jag såg mig om till höger och venster, då jag kom in på gatan Hermes, hvilken för direkte till slottet, men fann här ingenting af det slaget. Allt befann sig som vanligt i sin hvardagsdrägt — män, qvinnor, hus och gator — folket i arbete öfverallt, och ingenstädes ett spår af att någonting ovanligare — såsom t. ex. en dynastiförändring — hade skett en vecka förut. Men vid ingången till Athen ligger den fatliga delen af staden. Jag tänkte: vänta tills du kommer till de s. k. Fyra väggarner, der gatan Hermes skäres af den långa gata, som löper från Vindarnes tempel genom sta