Göteborgsposten – 24 november 1862, sida 1

Den irländska befolkningen är, såson man känner, mycket missnöjd att stå unde Englands förvaltning. Det är då klart7, at den författning Irland åtnjuter, anungen dei efter Englands eller Irlands medlemmars åsig är god eller ond, dock ej kan hafva någor kraft i Irland, då irländarne ej godkänn den. Irland må således vinna Äfull sjeolsstän dighet gentemot England. De gemensamma utgifterna må uppgörat efter en normalbudget på 10 ärl 1l Staten och religionen. Redan på sista skandmaviska kyrkomöte 1 Chrisuania framhölls al svensk prest, huru det at kyrkan och staten anbefallda begåender al Herrans hel. nattvard nnom torloppet af en viss tid ej mera i hela sin stränghet påyrkas. Lika sanov som detta medgifvande alt ett sakkum var, lika sannt år det dock, att annu i denna stund rehgionslarare, dels at bokstaflig laglydnad, dels at fanatisim eller andra skål, bettergifligt fordra lagens hållande. Dessa senare hatva den juridiska rätten på sin sida, det kan ej bestridas, ty det lagen i deta fall påbjuder är klart och bestämdt; men moraliskt rätt ha de icke, ty just deras egenskap at religionslarare besaller dem att icke pålägga detta ytwe tväng i hänsyn ull nattvardens oegaende. Lagen påbjuder nemligen hvarje medborgare, som ullhor statskyrkan, att en gång om äret begå Herrans hel. nattvard, med lara att, om han ej uppltyller detta bud, hafva torverkat sina medborgerliga rättigheter. Detta är ett strängt bud, som redan i och för sig sjelt alldeles icke står i någon otverensstämmelse med den mera toleranta och humana anda, som under senare tider gjorv sig gällande i de bestämmelser, hvilka angå medborgarens ställning till kyrkan och dogmerna. Men ej nog dermed, nämnda lagbud står äfven fullkomligt i strid med sjeltva den religion, hvars yttre form kyrkan det just afser att stärka. Det beter nomligen i den katekes, som sättes 1 händerna på hvarje barn, för att detta derigenom må inhemta den kristna lärans sanningar: att för begående af Herrans nattvard Jinnes ingen viss tid i Guds ord föreskrifoen, utan beror det på hvars och ens eget behof och kärlek till Jesus Christus, till hvars åminnelse Nattvarden instiftats. Här se vi sålunda lagen och religionsläran stå alldeles i fullkomlig strid emot hvarandra. Hvad den ena påbjuder med besallande tvång, det lemnar den andra tritt åt individens val. Redan som yngling, då tankekratten börjar vakna och kan fatta de motsägelser, den påträffar, gjorde forf. af dessa rader förfrågningar hos sin lärare angående det stridiga häri. Läraren Svarade undvikande, och han kunde ej annat; men ingalunda kan det vara af gagn att ungdomen uppfostras i tvifvel om statens och religionens fullkomliga öfverensstämmelse med hvarandra. Derigenom måste endera ohitva ringaktad. Staten ligger oss närmast, den ingriper i vårt lif och vi i dess, hvad är dertöre naturhgare, än att hos den unge medborgaren den öfvertygelsen gör sig gällande, att relgionsläran är tull af motsägelser? Vi hatva häri åter framför oss vådan af statens och kyrkans alltför stora sammangjutning med hvarandra. Det ligger också i udsandan att söka om möjligt sondra från hvarandra de båda begreppen, på det hvartdera må komma till sin fullkomhga rätt och icke det ena göra så mycket intrång på det andra, att en fiendtlig söndring uppstår emellan dem. Det gläder oss derföre att se, det en af riksdagens representanter, ja, en af det andliga ståndets medlemmar, egnat denna fråga sin uppmärksamhet och, i betraktande af den nu — —— —n — åatta ursinnieoa motständ? fullfölide göra sig de