Göteborgsposten – 24 november 1862, sida 1

göra sig derur. IIvilken var den trollmakt som Clotildas röst och blickar utöfvade på honom? Isan visste det icke, men kunde icke förneka den. Vidskeplig som han var tillskref han den en tjusning, en förhexning. Dolde sig val en demon under dessa klara, blixtrande och som en värjudd genomborande ögon? Var det en obestämd känsla af kärlek som Clatildas oemotståndliga och rörande skönhet hos honom uphväckte? Nej, Mr de Montchenu hade ett preservativ deremot i sin svartsjuka och häftiga kärlek sill sin hustru. Och likväl, sina egna onda afsigter till trots, kände han sig lycklig öfver den faderoch moderlösa flickans motständ mot hans nedriga planer, han beundrade hennes oskuldsfulla mod. han älskade blotta ljadet af denna röst som svarat honom med förakt, och det tycktes honom som om han började förakta sig sjelf. Om en annan man ställt de ord, som han uttalat, till Clotilda, skulle han hafva uppträdt som hennes försvarare och utmanat honom. Grefve Aurelien kunde icke redogöra för nägon af dessa besynnerliga motsägelser i hans sjal, och för att blifva fri frän de tvifvel som bemaktigat sig honom sade han beslutsamt till den unga flickan, utan att dack våga betrakta henne: — Kom ihåg, min lilla vän, att jag hvarken är tyrann eller menniskoätare, ej heller någon af de der jättarne som spela en så stor roll i fesagorna. Ni är en vacker flicka, ni, mycket olycklig, men också mycket kort om hufvudet. Jag vill visa eder vägen till er lycka, och ni förkastar den, emedan den skulle komma från mig. Nåväll Om ni är egensinnig, så är jag lika envis, och jag skall, er sjelf till trots, skapa er lycka, Senare skall ni tacka mig. (Forts.).