Göteborgsposten – 24 november 1862, sida 1

A ——8 —08 —————— ——— — IIvartill gagnar detta ursinniga motstånd? fullföljde Montchenu, utan att synas märka den assky som han ingaf Clotilda. Huru! Otacksamma, jag kommer som en vän att förkunna er en framtid, för hvilken den dygdigaste och ädlaste dam vid vårt ridderliga hof skulle förneka sin Gud och förspilla sin själ, och ni behandlar mig som en fiende! — Ni vill göra mig till eder leksak, eder slafvinna, jag vet icke i hvad usel och ärelysten afsigt, herr grefve, men ni skall icke lyckas deri, svarade den unga flickan med fasthet. Jag har redan lidit mycket och lart känna verlden, och att allt der låter köpa sig. Ni vill öppna ett paradis för mig, som ni igår skymfligt behandlade som en tiggare, men ni bar ännu icke sagt mig till hvad pris jag bör köpa inträdet i detta så lysande paradis. Och hvarföre? Är det då så skamligt, att till och med edra läppar blygas att uttala det? En mäktig herre kan ju våga säga hvad han vill till en tiggare, och tiggaren bör ju lyssna till alla hans ord utan att ens ha rättighet att rodna. Tala således, jag hör! Och det arma barnet fäste beslutsamt sina stora kyska och ärliga ögon på hofmannens rynkade ansigte, bvilken, besynnerligt nog, nedslog sina ögon inför denna klara och fria blick. Ofrivilligt kände grefve Aurelien sig brydd och förlägen öfver sin skamliga roll. Han, för hvilken hofdamerna voro en leksak, han stod afväpnad och förvirrad inför denna rena och sublima dygd. En slags vekbet bemäktigade sig hans förtorkade och befläckade själ, hans böjliga och medgörliga samvete, hans elaka och illsluga sinne. Han sjelf förvånades öfver detta sällsamma fenomen, men han kunde icke lös