Göteborgsposten – 24 november 1862, sida 1

blick, bvari öfverraskning och harm sammansmälte, vet jag icke med hvad rätt ni vågar qvarhålla mig här? Är jag då eder fånge? — Eh, eh! gäckades grefven, ånyo skakande på hufvudet; den frågan tål att närmare undersöka, ty ni är mera ån min fånga, ni är min vasall. — Er vasall! utropade den unga flickan häpen. — Ja, min vasall, framhärdade Montehenu; min egendom. min leksak, ända tills någon reklamerar er, och jag får veta hvem ni är och hvarifrån ni kommer. Clotilda blef ännu blekare och harmen lemnade rum föl en djup nedslagenhet. — Tillstå då hellre, sire de Montchenu, återtog hon med ett föraktligt och på samma gång vemodigt småleende att ni vill qvarhålla mig här med våld, emedan ni veatt jag står alldeles ensam i verlden. Ah, ni gör just et ädelt bruk af styrkan och makten. Man bör vara mycke tapper och modig för att våga skymfa ett stackars faderoch moderlöst, af alla öfvergifvet barn. Min Gud! fortfoi hon, höjande sina armar öfver pannan med en min af stor förtviflan, huru lyckliga äro icke de som då de icke hafva en moders fama, åtminstone ega en faders arm som försvarar dem ! — Bah, egensinniga barn! Aftorka edra tårar, sade grefve Aurelien med uppmuntrande ton, faderligt inneslutande den unga flickans hand emellan sina. Clotilda lösryckte den häftigt från denna omslutning och skälfde som om hon blifvit berörd af en faktig och iskall orm.