Göteborgsposten – 24 november 1862, sida 1

—— — — — — pesch blifvit; ty denna företer en synnerlig och itrig onskan att ullsv. sramfor allt ajournera tvisten mellan Tyskland och Danmark. Grefven bar härunder tör mycket kommit att lyssna till klagomälen trån Tyskland och, hvad som ändå är sämre, tror på dem fullkomligt. Han säger derföre i depeschen: Åästa sättet, att för närvarande häfva detta onda (Tysklands klagomäl) och förekomma framtida besvär, är att gitva Slesvig fullkomlig sjelfständighet, att tillåta den slesvigska landtdagen sritt forhandla och oberoende besluta öfver frågor, hvilka angå universitet, kyrkor och skolor i landet, öfver det språk som begagnas, der danska befolkningen har ötverhand, der tyskarne öfverväga och der stammarne äro blandade. Då man känner den slesvigska landtdagens nuvarande sammansättning med ofvervägande tyskt element genom ridderskapet, presterna och en del tyska handtverkare, måste den oundvikliga foljden af Russells råd bli den danska befolkningens i Slesvig undertryckande, och på sådant kan naturligen danska regeringen ej ingä. Forsattningsfrågan, som grefven kallar den west invecklade och förvirrade af alla de dansk-tyska stridsfrågorna, behandlas ätven at honom närmare, men på samma något nonchalenta sätt som då Slesvig en-kildt. Den adle grefven yttrar häröfver toljande, hvilket eger egenskap af diplomatiskt kuriosum, ithy att gretven, oaktade sin välmening, torst visar olyckan af skiljda lagsuttande församlngar i ett land och derpå just föreslår Danmark dyhka. Denna qvadratura circuli i bevisningen har ätven varit utsatt för skarp kritik: Fördrag, protokoller och depescher kasta föga ljus öfver detta ämne (författningstrågan), och de matta strålar, som de afgifva, föra oss ifrån rätta vägen. Ty hvad skulle kunna vara mera torstörande för all förening, all verksamhet, all kraft och i sanning allt oberoende, än att uppställa som en absolut regel, att ingen lag får anses gången igenom och ingen budget antagen, om de icke ötverensstämmande antagits at monarkiens fyra standerförsamlingar? Hvad skulle Österrike såga om man af det fordrade, att det skulle acceptera en torlauning, som hämmade riksrådets: verksamhet i Wien, så länge icke särskilda stånder i Ungern, Galizien och Venetien antagit samma lag eller godkänt samma budget? Huru skulle Preussen sjelt bete sig vill ett obetingadt veto, afguvet vid dess riksdags förhandlingar af Posens ständer? Om en sadan tortattning måste föra tll eu snar och afgoraude brytning, så vilja vi se till, om icke hvaije del skulle kunna ha sin full. sjeliständiga rörelse, utan att hämma hela maskineriet. Om man t. ex. antoge, adt de tör krigsflouan fordrade summor kunde uvpställas med 90, hvarat Danmark lemnade 60 och de andra staterna 30, så kan Danmark votera och använda sitt bidrag af 60 oberoende af de ardra tre staternas vota. Endast en invänmngl), som fortjenar uppmärksammas, kan göras mot detwva forslag. Om Danmarks 1,600,000 innevånare pålades, av betala hären och flottan och Lauenburgs 50,000 vilie vagra en del af hvad som för detta andamal bevigats, sa skulle detta kännas som ett betryck at konungarikets muerånare, jemtordt med konungen-herugens undersåters ställning i Lauenburg. Ett medel mot det skadliga häri har man tunmit i ett torslag ull en normalbudget, som uppställts obervende ar dänmska riksrådets (skall naturligen vara riksdagens) sann tlolstein-Lauenburgska och Slesvigska ständernas antagande. Det är klart, alt regeringen I ett obero ende konungarike säsom Danmark wåste tor uppratthllandet af detta oberoende 101dra ett visst uu gittsbelopp för suveränens civilista, de diplomat ska ärendena, hären och slottan. Detta (belopp) må beräknas så sparsamt som mojligt på den lagsta grad, som den kungl. värdigheten tordrar, pa den enklaste inrättning under treueu(!). Deuua summa skall kunna begäras af de tyra representativa törsamlingarne. Dess tordelning må antortros ad et statsråd, bestående till två tredjedelar af dauskar och en tredjedel af tyskar(!). Denna torsamlings omröstuingar skola vara ofte tiga och redogörelsen 101 råkenskaperna årligen offentliggöras. Normalbudgeten skall i sin helhet beviljas för 10 är; fördeluingen af utgifterna bestämmes årligen. Utomordeniliga utgilter, hvilka ofverstiga normalbudgetens belopp, noteras fritt at konungariket och de tre hertigdomena, hvardera för sig. Grefve Russell sammanfattar derefter dessa sina förslag i följande punkter: