Göteborgsposten – 21 november 1862, sida 1

upphäfvande af föregående teorier och äfven erfarenhet, gjordes 1 går (d. 13:de) i Shoeburyness i närvaro af en ovanligt stor och utmarkt samling af embetsmän, artillerikarlar och vetenskapsmän. Experimentet alsåg att bekräfta resultaterna utaf de sista försöken med mr Whitworths kanoner emot jernpansar. För att resultatet af dagens försök må kunna räv klart förstås, är det nödigt, att förklara, det målskifvorna, hvilka äro törfärdigade will samma styrka som bredsidan på en pansarfregatt, hittills aldrig blifvit genomborrade, utom vid de nya forsöken med mr Whitworths kanoner och tathöfdade projektiler. En länge fortsatt koncentrerad eld från Armstrongskanonen eller den mera sorodande kulan från den gamla slätborrade 68-pundaren hafva bugtat och brutit plälarne, men ha aldrig gått igenom dem, eller eus gjort så mycken skada, att en sjögående sregatts såkerhet eller styrka derigenom skulle allvarligt minskas. Vid sitt första nya försök lyckades mr Whitworth, till allas förvåning, av sända sin flathötdade kula alldeles igenom en af dessa målskifvor på 200 yards afstånd. Hans andra försök för omkring 6 veckor sedan gjordes med en 120-pundare, som tillverkats i Woolwich, efter sir William Armstrongs system — en mängd jernband smidda tillsammans och vridna ofver hvarandra. Med denna kanon, refflad efter Whitworths princip, men med framladdning, kastades ej allenast en fast kula genom en Warriors pansarplåt på 400 yards, utan äfven en bomb, hvilken brast innanför pansarplåten och traffade det fasta timret bakom. Detta bombens trängande igenom ansågs, och med rätta, såsom den underbaraste framgång at alla. Det första ändamålet med hvarje pansarbeklädnad är att hålla bomberna ute. En solid kula, som kommer in mellan däcken, är svår nog, men den är nästan oskadlig i jemförelse med den verkan som stora bomber, såsom de nu tillverkas, skulle utotva bland menniskor, som stå i käta grupper omkring sma kanoner. Denna omständighet är så allmänt erkänd, att flera trämmande makter, bland andra Förenta Staterna, hafva ett stort antal af sina kanonbåtar försedda med blott så mycket pansar (213 tum) som är tillräckligt, för att hålla bomben ute, medan den fasta kulan får göra sivt värsta. Engelska regeringen har likväl klokt försökt törsvarskraftens yttersta gräns och försett sina fregatter med 4!(, tums fast jern — såsom man trodde och såsom det länge visade sig, tillräckligt för att hålla tillbaka ej allenast bomber, utan äfven hvarje form och vigt hos en solid kula, som kanonen, vare sig refflad eller slätborrad, kunde slunga emot det. Det var denna inbillade säkerhet, som de Whitwworthska försöken så helt och hållet lillintetgjorde, och kula och bomb trängde lika lätt genom pansarplåtarne och timret derbakom, och detta till på 400 yards atstånd. Det var naturligtvis en ofantlig framgång. Men för att göra bomben så solid som mojligt, lemnade mr Whitworth ej explosionssatsen tillräckligt rum, så att den större skada som förorsakades af kastvapnets explosion icke förtjenade att tagas med i räkningen. Männen af artillerivapnet önskade äfven, innan de ville medgilva kanonens ofantliga makt, att torsoka dess genomträngningskraft mot jernskifvorna på 1,000 yards — ett afstånd så stort, att, om vapnet det oaktadt lyckades genomtränga skifvan, dess förtjenst skulle vara satt utom allt tvitvel. Försoken igår afsågo derföre att lösa dessa tvenne vigtiga trågor, — först, att visa om bomben, utan att dess genomträngningsstyrka blefve minskad, kunde inrättas så att den innehölle så mycket krut som behosdes för att göra dess explosion förlärlig; för det andra, om, på mycket längre