Göteborgsposten – 21 november 1862, sida 1

hvarje dag låtit hänga, dränka eller bränna alla som i våra trakter gjort sig blott misstänkta för kätteri? Dessa sista ord hade uppväckt alla de dystra minnen som Clotilda sökt qväfva i sin själ, och döljande sitt hufvud i sina händer mumlade hon: — 0, förbannad vare denne konung, sitt eget folks mördare ! Detta en ytterlig förtviflans utrop hördes endast af Didier, i hvars hjerta det vibrerade med ett smärtsamt eko. I detta ögonblick skulle han gerna hafva offrat sitt lif för att beskydda detta olyckliga barn, som ännu rykte af de sinas blod, och som den kungliga politikens obevekliga hårdhet nyss gjort fader och moderlös. — Mina herrar, sade Pomperant, som fruktade att hans herre skulle kompromettera sig genom sitt ironiska beröm öfver Frans 1:ste, jag dricker vår aldrakristligaste konungs skål! Under det att alla bordgästerna uppstego för att deltaga i denna skål, lemnade den unga flickan oförmärkt sin plats, med ögonen badande i tårar. Troende sig bafva undsluppit allas blickar tog hon vägen till en mörk kastanjeträds-alle, vid hvars slut en mossbänk var upplagd. På detta tysta och ödsliga ställe, der hennes tankar icke stördes af främmande föremål, der hennes kära döda ånyo stodo lefvande för hennes själ, kände hon sig först tillfreds. Hon tyckte sig se sin moder stå framför henne, visande sitt öppna sår och sägande: Tänk icke på hämd, mitt barn, utan förlåt hvad menniskor hafva brutit emot oss