Göteborgsposten – 21 november 1862, sida 1

fält, en person efter hvilken ungherrarne tagit moden, som sramför alla andra varit eftersökt af qvinnoraa och för hvars blotta blick soldaterna slagits utan att fråga efter hvarken sold eller tom mage. — Om hertigen icke har kunnat uthärda sin kusin Frans 1:stes något tvära förtrolighet, huru skall han då kunna uthärda en främmande monarks misstänksamma vänskap? fullföljde grefve Aurelien. Och huru skall väl den kastilianska adeln, som är så känd for rättrogenhet, bemöta en fransysk härförare, hvilken tvenne gånger fört krig emot den heliga fadren Påfven ? — Och som slagit honom tvenne gånger, tillade Pomperant. — IIertigen konnetabeln utförde blott konungens befallningar, inföll Didier otåligt. Konungen måste således vara den ende skyldige, om han i katolska ögon felat. Mr de Montehenu rynkade ögonbrynen och gaf sin nevö en skarp blick. — Konung Frans har på ett ädelt sätt försonat sitt fel och visat sin ånger, återtog han. Jag skall aldrig i mitt hus tillåta att man vågar höja sin röst emot den bäste och störste bland konungar. Vet, min herr nevö, att sedan detta bedröfliga krig har ingen visat sig mera tillgifven den helgade modren kyrkans sk äan just han. — Vår värd har rätt, sade den förklädde prinsen. Har konungen kanske icke ytterst samvetsgrannt låtit bränna alla de kättare som Luther skickat från Sachsen och Tyskland, utom måhända dem som bära kasken och hvars mod och tapperhet han besoldar. Har han icke med outtröttlig ifver