Göteborgsposten – 20 november 1862, sida 1

vare mr de Bourbon som ar skulden till detta förnäma besök! — Grefvinna Diana skakade sitt hufvud med en bedröfvad min. — Jag är lika tröstlös som du, Aurelien öfver det ledsamma äfventyret som afbröt min resa, men det onda är icke omöjligt att reparera, och om du så önskar så skall jag ögonblickligen åter ge mig af. — verkligen! utbrast grefven, förtjust öfver detta förslag. Är du ej redan uttröttad och skakad af resans förra besvärligheter? Skall du, trots den sena timman, vilja ånyo begifva dig på väg? — Hvarför skulle jag icke det vilja, min vän, när du derigenom kan få lugn, svarade Diana småleende, när derigenom dina tusendetals inbillade farhågor förjagas ur ditt hufvud. — Inbillade! afbröt han. — Ja, ty vet att när en qvinna bevakar sig sjelf, så är hon säkrare än inom riglar och galler; när hon älskar sin man så kan han sofva lugnt, och ingen förledare, bure han äfven en krona, skall kunna skända hennes heder. — Diana, du är ett mönster bland qvinnor sade mr de Montchenu i höjden af sin glädje, och jag är den lyckligaste man i riket. Du är alls icke lik de koketta damerna som blott drömma om att se kavaljerer till deras ära bryta ryggar och ben af sig vid torneringare, eller med sorgsna miner bära deras färger. Du, min vackra Diana, liknar dessa ädla romerska fruar, som sutto vid sin slända, lefde ärbart och