Göteborgsposten – 20 november 1862, sida 1

öga, straxt nedanför hvilket syntes några små blodfläckar. Sålunda ombunden var mr de Bourbon oigenkännlig, Kaptenen åter hade före sin flykt låtit svärta sitt blonda hår, mustascher, skägg och ögonbryn hvilket totalt förändrat hans utseende. Han ansåg sig kunna utan fara trotsa mr de Montchenus skarpsynthet. I öfrigt lemnade grefven blott en medelmåttig uppmärksamhet åt de båda ryttarne, hvilka hans hustru skyndade sig att presentera, utbredande sig i stort beröm öfver deras ädelmodiga och storsinnta mellankomst. Tvungen att under ett smålcende dölja sitt raseri, ursinnig på Didier, hvilken han krossade med sina blickar, tackade han temligen lösligt de begge soldatäfventyrarne och lät föra dem i en åt de främlingar, hvilka ej kunde skryta af ädel börd, bestämd sal. Didier aflägsnade sig med dem i hopp att möta Clotilda, och så snart mr de Montchenu blef ensam med Diana utstötte han en sorgsen suck, sägande : — Ack, Diana! Din återkomst gifver min själ ett dödssår. Jag var så lycklig öfver att veta dig långt härifrån. Grefvinnan kunde icke hindra sig ifrån att småle. — Man kan åtminstone icke förebrå dig, Aurelien, att vara en af dessa hycklande äkta män, som skrifva madrigaler till sina hustrur, och som likväl oförsynt bedraga dem. — Ah, du fattar nog min ängslan, Diana, svarade han med en ännu sorgsnare suck; om jag icke fruktade konungens ankomst, så skulle jag icke lemra dig en minut, ty solens ljus är mig icke kärare än din åsyn. Förbannad