Göteborgsposten – 19 november 1862, sida 1

— Han kastade sig oförvaget emellan Didier och bågskyttarne. — Tillbaka, ni andre! ropade han med befallande röst; så länge eder kapten står på sina ben ha ni icke någon rättighet att gå emellan. Jonas, tillade han, gif då edra män befallning att sticka in värjorna. Det handlar här om en persoulig affär emellan er och denne ädling. — Tillbaka, ni alle! skrek Jonas och blanda er icke i saken innan ni få befallning dertill. Bågskyttarne som voro vana vid sträng disciplin lydde ögonblickligen. — Min herre, fortfor gascognaren, vändande sig till Didier, jag gratulerar er att vara en så skicklig fäktare, och jag hoppas ni icke vägrar mig revanche när ni kommit ut ur fängelset. Ditintills beder jag er att icke låta döda er af någon, utan att ni är god förbehåller mig denna gunst. Emellertid, min junker, gif mig er värja, ty i konungens namn arresterar jag er. — Min värja! genmälde Didier. Kom och tag den: Och han tog ett steg tillbaka samt satte sig i försvarsställning. — Monsieur kapten, infoll Diana, rättande ut sin fina gestalt, innan ni affordrar denna ädling sin värja bör ni åtminstone veta hvilka vi äro. — Hon upplyfte sin slöja. — Akta er, min herre! Vi äro icke folk af det slaget, som man ostraffadt kan förolämpa. Jag är hustru åt grefve Aurelien de Montchenu, konungens slottsfogde, och en