Göteborgsposten – 19 november 1862, sida 1

politik (förutom allt annat,) har denna gång varit diskretionen sjelf. Man hade väntat sig få irän hans läppar mottaga lösningen a ögonblickets gåtor och man ropade hörforrän han öppnat sin mun. Men den adle lorden har varit Napoleon den tredje. Han har talat om diverse, men knappast ett enda ord om politiska saker och frågor. Om Amerika (hör, hör!) — icke en halfdragen anda Om Grekland — tyst som muren! Om Italier (hör, hör, hör!) icke en antydning! Om den danska trägan — munlås! Om väder och vind — vind och väder, mycket vind och väder ännu mera vind och väder! Men hvad betyder detta? frågar sig hela England. Skulle lord Palmerston verkligen ha blitvit Napoleon den tredje? Uppenbart nog; lord Palmerston har blitvit en stinx. Så luta nutidens alla stora mån. De figurera en tid som pyramider, derefter blifva de slinxer. Det stora tigandet (eller foriigandet) har blifvit tidens visdom och det gamla si tacuisses, philosophus mansisses har kommit ull ära igen. Man ser menande ut, man slutar ögonen haltt ihop och kniper läpparne ullsammans, eller man talar om artesiska brunnar och guano medan hela samuden tvinar bort af pohtisk förväntan, och — man vinner att blifva ansedd som ett orakel. Det lustigaste är när alla dessa orakler komma tillsamman och tiga hvarandra omkull. Kejsar Napoleon saw redan lyssnande med alla öron for att få veta den ädle engelske lordens innersta tankar om ett och annat. Han visste, att lord mayorn i London gal stor middag med mock turtle, han visste alt elter mock turtlen flodade champagnen, Lora Palmerston skall bli oppenhjertlig, sade han tor sig sjelt. Men champagnen kom etter mock turtlen och lord Palmerston tömde sit glas; derpå talade han — om jernvägar och om Nineves ruiner och om utställningen. Kejsar Napoleon nodgas finna att andra hafva stulit konsten af honom; wah, monsieur Palmerston! Vous etes un vieux eclrat! Eu stor, en stor skalm, doenne lord Palmerston! 0. 0.