Göteborgsposten – 19 november 1862, sida 1

Jonas hade kunnat genomborra honom med en enda rak stöt, men ville icke göra det, ty i själ och hjerta hade han ingen orsak att hata den unge och tappre ädlingen, och ehuru han retat och utmanat honom var det af helt andra motiver än af lust att döda honom. — Pass på, kamrat! utropade han, för att återkalla honom till uppmärksamhet på sig sjelf. Didier ville göra ett hastigt slut på duellen, för att kunna skynda till Dianas hjelp, hvilken han såg vrida sig under soldaternas råa näfvar. Följande sin motståndares klinga från udden ända till fästet, slog han den ur hans hand så våldsamt att värjan flög trenne steg bort. Bågskyttarne, som förmodligen fruktade att adelsmanner emot duellreglorna skulle låta hänföra sig af sin vrede och skada sin afväpnade fiende, öfvergåfvo den unga qvinnan och rusade allesammans, med värjorna i händerna, på Didier. — Men han bjöd tappert hela truppen spetsen, sedan han skaffat sig ryggstöd mot hästarne, för att icke blifva kring ränd och anfallen från alla sidor. Grefvinnan de Montchenu som märkte den stora far: hvari hennes unge slägting sväfvade, kastade sig alldeles uton sig i armarne på mr de Bourbon. — I IIerrans namn, beskydda oss och rädda honom frår dessa soldaters raseri! Hertigen drog sin värja. — Ingen har någonsin förgäfves anropat min arm on bistånd, sade han. Lugna er derföre, min fru.