Göteborgsposten – 19 november 1862, sida 1

—— HZ — CWUr-— hvilken till hälften är en statsauktoritet, och att vara tjenare i en kyrka, hvilken på samma gäng är ett parlament och en admiunistrauv embetsbyrå. Ja! så långt är det kommet, att det nu är prestorna i egen person, som Ifrigast ropa på kyrkans totala atsöudrande från staten och på att Kristi rike må i sanning blifva en neutral grund, fridlyst från alla poltiska tvister, liksom rensadt från alla poutiska intressen. Vi tala här icke om det sveuska presterskapet, vi tala om det italienska. Det är icke mom värt hogvördiga prestestand vid riksdagen, orgamseradt under erkebiskop Reuterdahls saderliga primat, denna rörelse gjort sig gällande 1 dag eller kan väntas att skola göra sig gällande i morgon, det ar inom det italienska, under Hans Helighet Pätven Pius den niondes omedelbara styrelse stående kleresiet. Vi ertara, att nyligen icke mindre än 10,000 ivalienska prester halt det mod ati ingå ull kardinalkollegiet med en varm och enständig bön om aw Påtven måtte afsäga sig sin verlusliga makt. Det är icke kändt, hvad det påfliga kansliet har svarat härpå, men det är troligt, att, hur som helst svaret an utfallit, skulle ansökningen endast genom sin faktiska ullvaro utotva en stor och makug verkan mom Kyrkostaten. Och när de 10,000 presterna 1 Itallen blifvit törstarkta med 10,OO andra 1 Spanien, man är äfven der på god vag), och at 20,000 i Frankrike, då skall Hans Helighet i Rom dock slutligen uodgas reflektera tull dessa 40,000 respekiabla underskrifter, och då skall man mahanda börja så allahanda myror i hufvudet äfven inom ett visst aunat presteständ med vissa biskopar. Det vore eljest underligt om en gång så inträffa skulle, att påtveu i Rom bletve reducerad ull endast en andlig furste och den katolska kyrkoinstitutionen återford ull sin ursprunguga patriarkallska oskuld och skarhet utan alla poliuska vanskapligheter och lyten, men deremot vår protestanuska kyrka unnu komme att stå qvar som en pompos stawsbyggmung uudt i byn med en talman i predikstoten och med utskottsledamöter vid alvaret! Det vore sallsamt, om vi en gång skulle tå upplefva den dag, da Pius den Nionde Jelf tunne tidsenhgt att lemna statsaflarerna iurän sig och noja sig med alt vara endast den forsta presten, medan wan annu fortfarande hos oss 1 det gamla lutherska Sverige linge höra prostar och biskopar diskutera rullkaxan och bestamma utgiftosposterna lör krigsmakten ull lands och vatten, med samma salvelse predika evangellet och tororda ett tillskott på forsta hutvuditeln, och i samma fromma prestkapa utdela välsignelsen och lasa en hten hemlig bon ofver den iorseglade sideln. Vi tro nu visserligen icke att det så sker, men vi skulle ha ratughet och skäl ull att finna oss i hog grad ofverraskaue, om — Detta Åom är en stor skälm. Vi hafva någonstades i våra samlade arbeten (ty äfven vi utgitva samlade arbetenu) skrifvit en afhandling ofver detta hlla impertinenta ord, och vi hänvisa den benagne läsaren dertill. Europa är fullt at dylika Åomi närvarande ogonblick. Om Grekland skulle få en rysk prins i stallet tör den bäjerske monark, som det nyss skrämt ifrån sig med iöst krut? Om en engelsk eller om en österrikisk? Om nordamerikanarne skola få lof att slagta hvarannan inbördes ännu ett år eller om de europeiska vestmakterna skola sätta p derfor? Om vår gamle vän Crusenstolpe skall finna den göteborgska festmatsedeln någorlunda comme il faut eller om det är något att erinra dervid? (1 nästa häfte af Åställmngar och