Göteborgsposten – 18 november 1862, sida 2

Bågskyttarne som kände sin kaptens skicklighet i fäktkonsten hade rangerat sig bakom honom och tviflade icke ett ögonblick att striden skulle sluta till hans fördel. Under några minuter följde stötarne med en förvånande snabbhet på hvarandra. Ehuru bärdt ansatt af sin motständare vek Didier ej ett tum ar stället. — Sang-diou, det var en vacker parad! anmärkte gascognaren som nyss utfört en präktig stöt, hans favoritstöt. Men det är detsamma, junker, ty om jag icke dödar er så blir ni icke destomindre min eller mina mäns fånge, Istället för att svara gjorde Didier en låtsad sekund och degagerade sedan så snabbt och föll ut att kaptenen var nära att blifva spetsad. — Mordi, ni är icke att leka med! utbrast Jonas, tagande tvenne steg tillbaka, och klingorna korsades med en ny förbittring. — I himlens namn, sluta med denna strid! utropade Diana, förfärad öfver att alltjemnt se gascognarens värjudd hota Didiers bröst. Och hon ville springa fram emellan konnetabeln och mr de Pomperant, hvilka blifvit stående, till utseendet stumma åskådare af denna strid. En af skyttarne som hade svårt att stå på sina ben fattade henne brutalt om lifvet. — Se, men icke röra mitt vackra barn, om vi icke vilja ådraga oss en och annan skråma, sade han, dragande grefvinnan med sig i sina raglingar. (Forts.).