Göteborgsposten – 18 november 1862, sida 2

Teater. Smådeskrifvaren eller Vänner och Ovänner. Skådespel i 5 akter at Joh. Jolin. Allmänheten har med en helt naturlig nyfikenhet under ett par aftnar skyndat till teatern, för att se det nya originaldramat at Jolin, hvars ofvan nämnda titel onekligen har någonting pikant, fastän den för stycket sjelft är olämplig. Detta stycke tillhör det borgerliga dramats klass, d. v. s. den hvars fråmsta borgarerätt på scenen nu är vunnen. Dess område är stort, ty i detsamma upprullas ej allenast taflor ur individens inre lif, utan åfven sådana der individen befinner sig i öppen kamp med de sociala förhållandena. En sädan kamp kan vara af den största skönhet, om motsatserna ej äro bygda blott på slumpen, utan äro genom hela sitt inre väsen fi endtligt spända mot hvarandra. Denna principernas kamp är alltid oförsonlig, det kan ej finnas något element till mildring af den väldiga brottningen mellan sanning och logn, förr än hjelten, om han befinner sig i strid med de sociala förhållandena, dukat under och med omstämd själ erkänt sanningens seger och i sig upptagit det goda. Der dessa djuba sedliga strider finnas, der finnes äfven det stora gigantiska ödet, och der det finnes, fiunes äfven ren tragik. Det tillhör äfven det borgerliga dramat att, liksom dissekenton skär upp lungan och med sin knif undersöker dess fina väfnad af blodkärl, för att komma på spåren kroppens lidna onda, dess sjukdom, blotta sjukligheterna i tidernas sociala förhållanden, uppstalla individerna i kamp mot dessa eller genom dem mot den högre verldsordningen. Det borgerhga dramats historia är derföre en lärorik historia och låter oss kasta mången gång en djup inblick i tidsförhållandea, om hvilkas mera ytliga gestalt vi förut blott bast kännedom. Detta slags drama uppstod i England och Frankrike på ungefär samma tid. Det var den naturliga följden af de alldeles ändrade förhållanden, som inträdt inom det borgerhga lifvet, sedan feodalväsendets tall. I England förlorade genom revolutionen den romantiska poerien sitt välde. Och under lång tid sedan var hela den engelska litteraturen, äfven dramat, blotta sedemålningar, utan den skaldiska trollverldens tjusande skimmer och bebag; under Stuartarnes tygellösa ud fräck och gemen, efter den genomgripande Oranien gjorde sig gällande i England, anständig och sedlig. Såsom uttryck af denna prosaiska men ärbara tidsstämning framhåler man Steeles och Addisons moralika tidskrifter och de dermed nära sammanhångande engelska familjeromanerna. Denha moraliska stämning fann så småningom ifven inträde i tragedien. År 1731 t. ex. ippfördes George IIlO, bekanta stycke Föpnannen från London, genom hvilket ban på visst sätt blef uppfinnaren af det borgerliga kådespelet. I sitt förord till nämnda pjes förklarar han uttryckligen, att han avser skålespelets ändamål vara att moraliskt förbättra. Tyvärr försvann hos honom poesien för lutter noral. Detta styckes fabel är: en ung han