Göteborgsposten – 18 november 1862, sida 2

delsbetjent, George Barnwell, råkar i en lättfärdig qvinnas nät; han bestjäl på hennes anstiftan sin husbonde och mördar slutligen tillochmed sin onkel, för att bli en rik arftagare. Missgerningen upptäckes; mördaren och den okyska qvinnan afrättas; i fonden ser man galgen, och som styckets moral får man sluthgen till bästa denna sentens: Undvik otuktiga qvinnor, de äro lika falska som sköna. Stycket väckte det mest odelade bitall, och det borgerliga dramat hade sedan obestridlig borgarerätt. I Frankrike se vi samma process framkallad af tidsanden och alldeles oberoende af någon inverkan från England. Här framgår den dock ur komedien. Från Molieres Misantropen har man blott ett steg till Äle glorieux och ele dissipateur af Destouches och från dem till la comdie larmoyante af Niville de la Chausse. Alla dessa stycken afhandla vanligen äktenskap och äktenskaplig trohet, och sakna i allmänhet poesi lika mycket som det borgerliga dramat i England. Lessing i Tyskland och Diderot i Frankrike togo dock ändtligen saken om hand, och gjorde ett omätligt omslag i smaken. Men åfven hos dem framgår ej den tragiska försoningen med innersta nödvändighet, utan upplösningen åstadkommes nästan alltid genom en Deus ex machina, en yttre slump. Och Schröders, Ifslands, Kotzebues många äfven här i Sverige förr allmant bekanta familjestycken sakna jemväl i hög grad denna tragiska nödvändighet, som måste finnas, om ett drama skall vinna en berättigad framgång. Jolins Smädeskrifvaren har med dem många frändskapssidor, och eger en ganska märkbar anstrykniog af Kotzebue. Dock står den i sin helhet öfver dennes i ordets bemärkelse weinerliche styltpjeser, som endast underhöllo oss, ja, stundom tillochmed rörde, men ej, såsom ett verkligt skaldiskt drama bör göra, träffar oss i vårt allra innersta, låter vår blick vidgas för hela det sociala lifvet och drager ur den enskildes kamp såsom konseqvens den stora striden mellan sanning och lögn, mellan gudomlig kraft och svagt monskligt öfvermod, mellan Gud och Jakob. Smädeskrifvaren har sin moral, hvilken författaren låter allmänheten taga fasta på å ett schweizeri och som utgör det mera allmänna, det framstående i de sociala törhållanden, ihvilkas utveckling sedan koncentreras i smädeskrifvarens hela tragiska kamp och undergång. Denna moral, detta allmänna är menniskornas smak för skandalen, då denna träffar någon annan än dem sjelfva, deras förakt för smädelsernas kände författare, men håg att i skygd af denne sjelfve begagna skandalen som vapen för egoistiska ändamål. I våra dagar, då tidningarne utgöra ett så mäktigt och ätven erkändt element i den allmänna utvecklingen och isynnerhet spela en stor roll på det sociala området, är det fullt berättigadt att låta äfven dem framträda som persone dramatis, såframt man håller sig till deras allmännelighet, hvarförutan förf. sjelt råkar in på det personligas område, på skandalen och då just utöfvar hvad han i sitt drama vill låta gå under för det sanna och goda: den personliga smädelsen. Hr Jolin har med en varsawhet, som äfven ofta minskat hans styrka och liflighet i framställningen, undvikit det enskilda — och hans smädeskrifvare är en gestalt, som vi kunna återfinna under den fria pressens tid i hvilket land som helst, liksom det i alla tider funnits personer som begagnat sig af smädelse och förtal, till vinnande af enskilda ändamål, fastän förhållandet ej alltid varit sådant att tidningspressen kunde begagnas som medel, utan andra verktyg måste tillgripas, såsom anonyma bref, tjenare eller lögnaktiga rykten, hvilka äfven under långliga tider varit bofasta på scenen. Det borgerliga dramat begagnar det närvarande och tidningarne kunna vara en vehikel för skandalen. Gunnarson, pjesens hjelte, är ett godt hufvud, men en svag karakter, som derföro råkar i en tragisk konflikt med samhället. Från ungdomen ovan och olustig för arbete ir han alltjemt älskare af ett beqvämt och öfverflödigt lif, för hvars skull han stöter från sig hustru, vänner, ja, nästan hela samhället och försjunker i denna egoismens bitterhet, som gör af det egna jaget allt. Författaren för oss i styckets exposition, första akten, till en studentdublett 1 Upsala der vi bli bekanta med tvenne vänner Gunnarson och Örner, lättingen och den sträfsamme studenten, till hvilka Örners sosterfar kom— — Dn — —