Göteborgsposten – 17 november 1862, sida 1

Diana anbefallde med en varnande blick den unge mannen försigtighet. Nagra bagskyttar betraktade honom redan skarpt, under det deras chefs röda mustascher dolde ett lifligt smäleende. Fursten och hans följeslagare hejdade en åtbörd af öfverraskniag som lätt kunnat kompromettera dem ; de hade således påträffat en menniska som ej delade den mot dem allmänt fientliga sinnestämningen. Hvem vet! Kanske kunde deras räddning bero af denne raske yngling, som ej fruktade att tillstå sitt deltagande för den jagade ocb förföljde fursten. De utbytte en af dessa snabba och djupa blickar som i sig innebära hela planer. Derefter märkte Moucheron, som krupit tillsammans bakom hästarne, för att kunna gifva akt på allt utan att sjelf blifva svdd, att kapten Jonas, efter att med låg röst hafva vexlat några ord med Pompårant, gick fram i fören der grefvinnan och Didier befunno sig ensamma. Hans gamla vänner följde efter med en min af väl spelad liknöjdhet. Då de passerade förbi Diana bugade sig hertigen ånyo, och Diana som insåg huru vigtigt det var att skaffa sig vänner ibland sällskapet, sedan den unge mannen genom sitt oförsigtiga yttrande blottställt sig, skyndade att besvara hans helsning med ett förbindligt och artigt småleende. De falska ryttarne satte sig på en bänk midtemot grefvinnan de Montehenu. Gascognaren hade stannat midt ibland sina skyttar som voro mycket roade af munkarnes kapplöpning. — Kapten, sade Pompdrant, efter ni, liksom vi sjelfva, har i uppdrag att förfölja mr de Bourbon, så förmodar jag att ni någorlunda vet hvad väg han tagit?