Göteborgsposten – 15 november 1862, sida 1

— Sang Diou! frågade han, hvilken af eder är det som tillåtit sig befalla färjkarldn att fortsätta färden när jag förbjöd honom. — Jag, svarade fursten kallt. Och han såg den häftige gascognaren stinnt i ansigtet. Bågskyttarne som kände sin anförares retliga lynne hade gifvit honom plats, emedan de trodde att en blodig strid skulle uppkomma. Den förskrämda grefvinnan tryckte sig redan emot Didier, då officeren till allas stora förvåning blef krit hvit i ansigtet. — Cap de bious! utropade han häpet studsande, om mina ögon icke bedraga mig, så är det just... — Jag sjelf, min kära Jonas, afbröt mr de Bourbon lifligt, läggande handen på passagerarens skuldra. Ni väntade icke att råka mig här, eller hur? — Mordi, nej, min kavaljer, stammade kaptenen, som under denna ryttaredrägt igenkännt sin forne beskyddare, konnetabeln. Pompeårant förstod att man måste lemna bägskyttarnes chef tillfälle att lugna sig. — Är ni också med på den stora jagten, kapten Jonas? frågade han tvärt. — Mordi, ja! svarade officeren, framdragande under sin buffeljacka ett med det kungliga sigillet vidhängt pergament. Jag låg ännu och sof igår när man lemnade mig denna order. Fursten smålog. — Ni ser, min kära Jonas, att lyckan kommer under