Göteborgsposten – 15 november 1862, sida 1

2— s-—ä QaQQaii — —— nikeskrifvaren ej yttra sig då han derigenom skulle gå teater-reserenten i förväg. Ett gammalt minne tränger sig dock på honom vid tanken på att polisen i Stockholm måste lägga sig i teaterkritiken då Smådeskrifvaren der uppfördes. Krönikeskrifvaren minnes nemligen alltför väl huru nuvarande chefen för K. M:ts spektakler frih. Stedingk for mindre än 10 år sedan lät sin i Upsala allmänt kända tik Daja från oxögat hogljudt kriticera det uppförda stycket. Tiderna och åsigterna förändras som man ser. Hr Elssorss har nu föga mer än 14 dagar qvar af sitt kontrakt med teaterdirektionen, hvarefter hr von der Östen gör sin entre med sitt nybildade tyska operasällskap. Man torde minnas att under sällskapets förra härvaro det mycket braskades med en tenorist vid namn Lasker, hvilken oupphörligt väntades samt tillochmed en gång redan var uppförd på affischen, ehuru man i den roll han skulle uppföra lätt igenkände hr Osann. Hr Lasker ansågs då såsom en myth, en humbug: men nu är han i verkligheten redan hitkommen direkte trån Tyskland och inväntar här det öfriga sällskapets ankomst från Kristiania. En särskild förhyrd ångbåt kommer hänrtrån att afgå till Norge för att hemta sällskapet och med denna båt afreser härifrån violinisten Maria Serato. En högst egendomlig konstnär vistas för närvarande här i staden utan att dock offentligen uppträda. Det är en ung norrman, som sjelf kallar sig Veergslukkeren, och äfven gör skäl for detta namn i det han genom sin strupe och vidare ned i bröstet och magen inför en värjklinga af en alns längd. Intet svek eller taskspeleri eger härvid rum, utan värjklingan nedfores ända till parerstängen. Det ar visserligen litet otäckt att se ett dylikt experiment; men det lugn och den grace (om ett sådant uttryck derom kan användas) hvarmed värjslukaren låter stålet glida ned försonar åskådaren med det hela. Efter krönikeskrifvaren är i farten med konstnärer af alla möjliga slag, bör han ej beller förglömma att omnämna ett ovanligare positivsällskap, som förnärvarande gasterar å stadens gårdar. Det är en trio, hvars skrällande sång ackompagneras af positivet. Det är en början till den stora och önskvärda reformen att de s. k. hundfröjderne måtte förflyttas från restaurationslokalerna till gårdarne; men det är ej detta i-spetsen-gående som utgör sällskapets storhet, hvilken istället ligger i dess, så att säga, uppsättning. Ofvanpå positivet höjer sig nemligen en fanstång, från hvilken lik ett banr nedhänger en stor duk, som i tre skilda fält i färger återgifver tre hemska händelser, neml. olyckan i stenkolsgrufvan vid Harthley, der 300 menniskor omkommo, hamburgerskeppet Blichers olyckliga resa 1859 och sjöbataljen på Hamptons redd mellan Merrimac och Monitor, hvilka händelser skildras i sånger. Det är således på samma gång en kringvandrande panorama och ett ambulerande litet operasällskap. I morgon afton har återigen hr Blom upplåtit sin sal för en af dessa beryktade baler, hvarom förut är taladt. Skall man ej kunna få ett slut på detta elände? 2